Olja på pannå, 26x23 cm (med ram). 2021-2022 och november 2025.
Kassa dibon är en västafrikansk trumrytm, den första rytmen jag
lärde mej i Senegal år 2011. Både den här målningen och Djembefola (från förra året) handlar om hur viktiga rytmer och trummor är
för mej och tillägnas alla som lärt mej spela trummor!
Två gånger förut har jag också hämtat namn åt mina tavlor från västafrikanska trumrytmer. Båda gångerna var 2011, och målningarna heter Djansa (2007 och 2011) och Yankadi (2010-2011).
Jag ville döpa den här målningen till nåt som hade med barndomsminnen att göra. Plötsligt dök ordet ”Fedja” upp, en fantastisk låt av saxofonisten Lars Gullin. När min pappa dog 2017 fick jag ta över massor med skivor som jag förknippar med min tidiga barndom. Mina föräldrar lyssnade då mycket på jazz och den tiden har för mej ett soundtrack med artister som Lars Gullin, Arne Domnérus, Putte Wickman, Bengt Hallberg, Monica Zetterlund, Sarah Vaughan, Stan Getz, Lester Young, Dave Brubeck, Lionel Hampton, Louis Armstrong och Ella Fitzgerald. Jag har ingen aning om vad ordet ”Fedja” betyder... Kanske är det ett namn? Eller en plats? Kanske är det helt enkelt ett ord som Lars Gullin kom på? Jag vet inte, men jag tycker att det beskriver känslan i målningen perfekt. För ett år sen bestämde jag att alla eventuella pengar jag får
in för mina målningar går till hjälporganisationer i Gaza. Det har jag överhuvudtaget inte skrivit om här, utan bara på Instagram. Men eftersom Israels utplånande av palestinier bara fortsätter - och dessutom nu även inkluderar libaneser - så känner jag mej tvungen att skriva lite om det även här: om du köper en
tavla av mej går pengarna till människor som är utsatta för
Israels bombningar, oavsett var dom bor.
25x23 cm (med ram). Olja på pannå. Januari-maj 2024.
En
målning som tillägnas ALLA som jag lärt mej trumspel av!
”The
term ‘Djembefola’ is derived from the Bambara language spoken in
Mali. 'Djembe' refers to the drum itself, while 'fola' translates to
'someone who plays' or 'player.' Thus, a ‘Djembefola’ is, in
essence, a djembe player. But this title carries weight far beyond a
mere descriptor of one’s ability to play the instrument. A
Djembefola is not simply a person who taps on the drum; they are the
custodians of a rich cultural heritage. The djembe is not just an
instrument; it’s a conduit for storytelling, a beacon for community
gatherings, and a symbol of unity. Thus, a true Djembefola carries
the weight of tradition, ensuring that the rhythms, techniques, and
stories passed down through generations remain intact and vibrant.”
(Text från Authenticdrums.com.)
När jag var femton år köpte
jag ett trumset. Jag övade genom att spela till reggaeplattor. För
ca tjugo år sen började jag testa andra trummor, t ex djembe.
På en djembekurs 2008 upptäckte jag doundountrummorna (bastrummor i tre olika storlekar) som
sedan blev mina favoriter. 2010 åkte jag till
Senegal för att lära mej mer om rytmer. Där träffade jag min
dåvarande flickvän, som kommer från Guinea. Genom henne fick jag
kontakt med många fantastiska musiker. 2010-2011 blev det sedan
många resor till Senegal. Det var en underbar tid.
Tillhör April Bedard, Fullerton, Kalifornien, USA.
För
några år sen hade jag en asylsökande elev som var sju år och som
vi kan kalla R. En dag ville R sjunga en sång för mej. Det var en
fantastisk upplevelse. R kunde både arabiska och kurdiska, men jag
kunde inte avgöra vilket av språken R sjöng på. Efteråt frågade
jag om det, och då sa R att hen sjöng en DRÖMSÅNG och språket
hade hen själv hittat på.
Målningen av R som sjunger sin drömsång gjorde jag på en gammal pannå där någon målat ett hus. Huset vände jag uppochner, jag tyckte det passade bra eftersom vårt sätt att ta emot flyktingar också håller på att vändas uppochner: vår regering med stöd av ett parti med rötter i nazismen tycker ju bl a att lärare ska ägna sej åt att ange barn som går i skolan trots utvisningsbeslut. Detta strider förstås helt mot barnkonventionen.
Ibland tänker jag att om dessa politiker skulle få träffa ett litet barn som sjunger en drömsång för dom så skulle dom kanske ändra sej, åtminstone lite....men jag vet inte.
Olja på juteväv, 38x30 cm (med ram).
Oktober-november 2022.
Tillhör Hans Hermansson, Delsbo.
Sommaren 2010 jobbade jag på en camping på Öland. En dag städade jag i ett duschrum där. Det visade sej vara fullt av mögel och jag blev snabbt väldigt sjuk. En hel natt låg jag och svettades med hög feber och drömde drömmar som var som hallucinationer....och längtade efter min dåvarande flickvän i Senegal. I bakgrunden hade jag radion på och plötsligt strömmade en låt ut som fick mej att börja fyllas av en vacker känsla av hopp - ett hopp om att vi ständigt kan resa oss ur mörkret och börja sjunga igen. Jag uppfattade aldrig gruppens namn då, men fick senare veta att gruppen hette De Lescano. och bestod av Isabel de Lescano, Staffan Hellstrand och Fredrik Blank.
Nu, mer än tio år senare, har jag funderat
över en titel till min senaste målning i flera dar. Jag har väntat
på dom rätta orden och haft minst tjugo halvbra förslag, och då
började jag nynna på den här låten igen! Det var som om själva
målningen sjöng till mej: ”Jag rör mej från jorden för jag
väntar på orden, för jag vet att dom finns där, och jag vet att
jag finns här när jag sjunger igen...”
Olja på juteväv och trä. 42,5x50 cm (med ram). 2014-mars 2022.
Den
här målningen började jag på redan för åtta år sen. Men jag har
gjort om den totalt flera gånger och den har ibland stått ett år
eller så utan att jag rört den.
Helt klart är det ännu en målning
där öknen funnits i mina tankar. Det är mer än tio år sen jag såg Sahara sist. Men öknen finns alltid kvar i mej.
Olja på juteväv. 30,5x30,5 cm. Våren-oktober
2020.
Intentionen var att illustrera Jan "Harpo" Svenssons fantastiska låt Min flygande matta. Jag är nöjd med resultatet, men det blev inte alls så som jag hade trott - det blev inte bara en matta utan femton!
I augusti presenterade jag det här inlägget, med två små filmer där konstkännaren Rolf Fandén medverkar och pratar om bl a en tavla målad av mej. Intressant nog dyker samma tavla upp några månader senare hos en helt annan (?) person, nämligen singer/songwritern Outlaw Two Shirt Man från Austin, Texas!
Var kommer tavlan att dyka upp nästa gång? Och hos vem? Kanske hos nån av Outlaw Two Shirt Mans alla norska fans? Fortsättning följer - endast på denna blogg!
Den här sommaren har bjudit på flera trevliga överraskningar. Här kommer nu den tredje målningen från en tid då jag målade mycket intensivt (1990-91) som hux flux trillat in i mitt galleri! Se även den här och den här.
La guitarra andaluz kände jag igen så fort jag såg den. Jag har inte tänkt på den på åratal, men fick direkt en minnesbild av när jag gjorde den. Det var hösten 1991 i min lägenhet på Storgatan 47 i Sundsvall.
Närmare presentation av den nyligen återfunna tavlan lämnar jag med varm hand över till konstkännaren Rolf Fandén! Jag vet inte om detta är filmat i Alaska-Håkans ökända lager av Bengt Lindström-förfalskningar (om du sett det legendariska avsnittet av Uppdrag Granskning från 2013 så vet du vad jag menar) eller hemma hos Rolf själv. Martin Tägtström, som nämns i klippen och som fick mej att börja måla en gång i tiden, kan du läsa lite om här.
Stort tack till Rolf samt till Lars Ehnebom, som lyckats fånga den stora konstkännaren på film!
För ca två veckor sen presenterade jag den här målningen. Det var en stor händelse för mej att få veta vart den målningen tagit vägen. Efter tjugoåtta år fick jag svaret, men varken Erika eller jag vet exakt hur målningen hamnat hos henne. Men, inte nog med det: hon hade en målning till i sin ägo! Eftersom hon visste att hon inte köpt målningarna av mej frågade hon om hon fick göra det nu, men eftersom jag blev väldigt förtjust i målningen som jag presenterar här och nu (och som jag inte kan minnas att jag gjort!) bestämde vi istället att hon fick behålla en och jag fick en tillbaka.
Så här ser den ut som nu har hittat hem till mej igen. Jag känner igen flera element som går igen i mina målningar av idag. Jag gillar den väldigt mycket.
Uppdatering 13/12 2020: Jag gav nyligen bort den här målningen till en fin och trogen vän på Instagram. Jag hade faktiskt en dröm där jag gjorde just det innan jag en tid senare även gjorde det i den s k verkligheten.
Titeln är naturligtvis hämtad från Velvet Undergrounds jättefina låt.
När jag var i Abéné i Senegal 2011 lärde jag känna en man som hette Bilali. Han var väldigt fattig, som så många andra, men han hade ändå en stadig (men blygsam) inkomst eftersom han kunde virka. Jag såg honom aldrig utan sin virkning. Han virkade t o m medan han promenerade runt i byn.
En dag frågade han om han fick virka en mössa åt mej. Det fick han såklart. Jag sa att jag gärna ville ha en rastamössa, men inte en sån där jättestor som allt hår ska få plats i - eftersom jag inte har nåt hår. Han sa att jag inte skulle ha en rastamössa utan en som skulle vara perfekt för mej.
Efter några dar kom han med mössan. Den var jättevacker, randig i svart och vitt. Han hade även gjort ett armband i svartvitt. Jag tackade honom, betalade och tänkte att han säkert på nåt sätt förstått att jag var färgblind och att han därför ansåg att svart och vitt var mina färger.
Jag visade mössan för min dåvarande flickvän och flera andra. Alla fick nåt märkligt i blicken, ungefär som att dom blev lite rörda. Eller stolta. Jag tyckte mössan tyvärr var lite för liten, men jag slet och drog i den så att den töjdes ut lite och sen satte jag på mej den framåt kvällen när min flickvän och jag tog en promenad i byn. Vi hann knappt komma utanför dörren förrän folk som passerade oss eller satt vid kafébord började applådera. Flera sprang ifatt mej och ville trycka min hand, ett par stycken kramade mej. Jag förstod ingenting. Tyckte dom att mössan var så snygg? Min flickvän förklarade då (mycket förvånad över att jag inte fattat det själv) att svart och vitt står för ju enhet mellan svarta och vita. Alla dom som överlyckliga sprang fram till oss hade aldrig förut sett en vit man som så tydligt stod för allas lika värde.
Nästa dag, när jag träffade Bilali igen och han redan var på gång med en ny virkning, tackade jag honom så mycket. Han sa att han virkat den mössan till mej för att jag inte såg ner på honom eller dom andra i byn för att dom var fattiga utan behandlade dom med respekt.
Detta gjorde mej glad naturligtvis, men också förvånad: blev han och dom andra inte behandlade med respekt av andra vita? Jag fick inget riktigt svar på detta, men jag har funderat en del på det. Kanske är det så enkelt att för oss här i västvärlden så har färgerna svart och vitt inte nåt speciellt symbolvärde. Jag vet inte om det här gäller över hela Afrika, kanske inte ens över hela Senegal, kanske inte ens utanför den här lilla vackra byn. Men ända sen dess har svart och vitt fått en ny betydelse för mej. Mössan som jag köpte krympte ännu mer efter att jag dumt nog försökte tvätta den, så den bär jag sällan. Men jag försöker alltid ha nånting som är svart och vitt när jag t ex är med och spelar på konserter.
Hursomhelst, för mej har det alltid varit och kommer alltid att vara så som Hugh Mundell så vackert sjöng om: "I'm a member of the human race/Don't judge me by the color of my face/Whether you're black or white/Let's all unite."
(Inspiration till texten du nyss läst fick jag när jag såg att Individuell Människohjälp spelat in en film om vardagsrasism. Om du läst nån av mina tidigare texter om färgblindhet så vet du hur sjukt trött jag är på att ordet färgblind - en medfödd defekt som drabbar fem-sex procent av befolkningen - numera handlar om huruvida man gör skillnad på människor utifrån hudfärg.
Vad heter då den där filmen? Gissa tre gånger! Okej, ja, det var rätt redan på första gissningen: Färgblind, naturligtvis.)
På våren 1980 köpte jag The Beats singel Ranking Full Stop efter att ha hört den på Poporama (trorjag det var). Låten varegentligen B-sidan på singeln, men blev mycket mer känd än A-sidan, som är en cover på en Smokey Robinson-låt.
Senare samma år köpte jag bandets första LP och lyssnade på den många gånger. Där i slutet av 70-talet och början av 80-talet fanns så enormt mycket bra brittisk ska och reggae, som jag än idag lyssnar på då och då - ofta med precis lika stor glädje som då. Listan kan göras lång över grupper och artister som - enligt mej - hade 100 % kraft och energi på sitt första (och ibland även andra) album, men sen kanske alltför snabbt gav ut ett album till och kanske ännu ett... Förutom The Beat t ex The Selecter, The Specials, Madness, Linton Kwesi Johnson, Steel Pulse, Aswad, UB40 och Misty In Roots. Dessutom grupper som kanske i första hand var punkgrupper, men ändå gjorde fantastiska reggaelåtar. Tänker främst på The Clash såklart, men även The Ruts.
Idag läste jag att att Ranking Roger, frontmannen i The Beat, dog för ett par veckor sen i sviterna av lungcancer som spritt sej till hjärnan. Som jag skrivit om tidigare här på bloggen dog en av mina allra bästa vänner här i världen i cancer förra året och därför kändes det här beskedet väldigt deppigt.
Vila i frid Roger, tack till dej. Här är ett klipp från den tid när The Beat var som allra bäst:
Olja på duk. 31,5x41,5 cm (med ram). Januari-mars 2019.
Medan jag höll på med denna målning lyssnade jag på en spellista där Funky Nassau ingick, jag hade inte hört låten på ett tag och det slog mej hur fantastiskt svängig den är! Jag tänkte direkt döpa tavlan efter den, men samtidigt smälter den så väl in i serien Dom magiska dagarna, så det fick bli en kompromiss.
Precis nu när jag skriver detta inlägg så kollade jag lite mer noga på vad Gud enligt Bibeln skapade just på den fjärde dagen. Då stötte jag på den här fantastiska frågan av sign. Micke: "Det här är en fråga som kanske känns fånig, men som jag har grubblat ett tag på. Enligt skapelseberättelsen så skapade gud solen och månen och stjärnorna för att utmärka dagar och år på den fjärde dagen. Hur kunde gud veta att det var den fjärde dagen om han ännu inte skapat dagar?"
Gott nytt år tillönskas alla bloggbesökare och alla andra: alla som lever, alla som har levat och alla som ska leva...medan vår jord snurrar vidare...
Just nu målar jag inte så mycket, förutom inne i mitt huvud. Rätt som det är sätter jag mej framför staffliet och låter dessa målningar komma ut. Men för närvarande, medan varje dag är en nedräkning till våren, håller jag istället på och bygger en kamale ngoni som jag ska sätta mej och spela på utomhus på vårens första dag!
"Jamaicanska myndigheter vill att reggaemusiken ska hamna på FN-organet Unescos världsarvslista.
Reggaen utvecklades på Jamaica under det sena 1960-talet. Artister som Bob Marley, Bunny Wailer och Jimmy Cliff hjälpte till att göra den bastunga baktakten stor i resten av världen. Andra som ansökt om att komma med på listan är parfymtillverkningen i den franska staden Grasse och den irländska sporten hurling.
Tidigare har världsarvsstatusen bland annat tilldelats napolitansk pizza, tysk orgelbyggarkonst och turkiskt visselspråk. Totalt finns 399 kulturfenomen på listan."
Jag såg nyss att förslaget att reggae ska hamna på UNESCOs världsarvslista har lagts fram. Det låter som ett utmärkt förslag i mina öron! Ingen annan musikstil har nått en så stor publik med så små resurser - musik från slummen med ett fredsbudskap har ju oftast ingen chans i vår genomkommersialiserade värld. Och om man inte bara räknar in oss västerlänningar, utan hela jordens befolkning, så torde ingen artist genom musikhistorien vara så välkänd som Bob Marley.
Jag gläds också åt att man stavat reggae rätt - inte reagge eller reggea. T o m i en dokumentär jag såg om mordförsöket på Bob Marley 1976 så hade man genomgående stavat fel.
Dessutom gläds jag åt att det nuförtiden kan skrivas om reggae i en svensk tidning utan att man måste nämna nåt om ganjarökning.
Så jag kan faktiskt förlåta vissa faktafel, som att reggaemusiken "utvecklades under det sena 1960-talet". The Maytals gjorde en låt som hette Do The Reggay (dom stavade det så då) 1968, men musiken hette fortfarande rocksteady. Reggaen existerade inte förrän i början av 70-talet, och blev väl riktigt stor i och med filmen The Harder They Come 1972 och The Wailers' album Catch A Fire och Burnin' 1973. Antalet artister och producenter som kunde ha nämnts istället för eller tillsammans med Bob Marley, Jimmy Cliff och Bunny Wailer är oräkneligt, men t ex Augustus Pablo, Lee Perry, Gregory Isaacs, Coxsone Dodd, Culture eller Burning Spear hade suttit fint.
Men idag har jag inte alls lyssnat på reggae. Efter att ha varit på en jättefin konsert med trion Trion,där dom framförde den instrumentala versionen av Forbidden Colours (som heter Merry Christmas, Mr. Lawrence, precis som filmen) av David Sylvian & Ryuichi Sakamoto, åkte jag hem och återupptäckte flera mästerverk som jag nästan helt glömt bort. Ruskigt bra. Kanske t o m nåt för UNESCOs lista...
En målning som precis som dom två senaste (den här och den här) gjordes mycket snabbt, med mina mått mätt. Den här jobbade jag med under två kvällar. Direkt när målningen var klar tänkte jag döpa den till nåt som hade med dundunba (kan också stavas dununba, doundounba etc.) att göra: en västafrikansk rytm och dans som finns i oräkneliga varianter. Nasira spelar fyra av dom i mitt föregående inlägg.
Men så började jag nynna på Bob Marleys låt One Drop, där den vackra textraden som nu blev titeln ingår. Jag tänkte på när jag hörde låten första gången - det var sommaren 1980 och jag hade ganska nyligen upptäckt reggae-musiken och precis inhandlat Survival, Bob Marley & The Wailers fantastiska LP som kom året innan.
Jag insåg hur sann denna textrad var för mej: snart fyrtio år senare finns reggaemusiken fortfarande i mitt blod och mitt hjärta är en trumma som spelar inom mej. Tack Bob. Och tack alla andra musiker världen runt som fyllt min själ med glädje under så många år.
Det finns musik som går rakt in i hjärtat, utan omvägar. Jag såg det här klippet med Nasira (dotter till mästartrummarna Mamady Keïta och Monette Marino Keïta) för första gången för några veckor sen - det är verkligen bland det bästa jag sett och hört i mitt liv.
Olja på pannå, 44x36 cm. Klar i februari 2018, påbörjad 2016.
Kora, den västafrikanska harpan, är enligt mej världens vackraste instrument. Då menar jag inte utseendet på instrumentet utan soundet. Första gången jag kom i kontakt med det var på våren 1991 då jag hörde låten Yékéké med Jali Musa Jawara i Stig Vigs radioprogram Resväskor och bongotrummor. Strax därpå köpte jag Jali Musa Jawaras skiva Direct From WestAfrica (även utgiven på cd med titeln Yasimika), som jag lyssnat på hundratals gånger. Jag tycker skivan är precis lika bra nu som jag tyckte då.
Några år senare upptäckte jag Toumani Diabaté, som väl räknas som världens främste koraspelare tillsammans med Ballaké Sissoko och några till. 2006 såg jag Toumani Diabaté live i Stockholm med en stor orkester, men det allra bästa var när han i mitten av konserten helt själv gav en instruktion i hur man spelar detta fantastiska instrument. Med bara fyra fingrar tyckte jag han fick det att svänga mer än hela orkestern tillsammans. Det här är en inspelning från Nya Zeeland, men det var samma grej han körde i Stockholm (börjar efter 1.10):
Medan jag målat den här tavlan har jag lyssnat jättemycket på kora-musik och tavlan innehåller massor med symboler som kanske inte är helt lätta att förstå, men korans 21 strängar finns på målningen iallafall (det är dom vita strecken) och stallet som alla strängarna löper igenom är det mörkbruna partiet.
Jag avslutar det här inlägget med underbar musik av en annan av mina favoriter, Ballaké Sissoko.