Visar inlägg med etikett Västafrika. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Västafrika. Visa alla inlägg

21 december 2025

Kassa dibon

Olja på pannå, 26x23 cm (med ram). 2021-2022 och november 2025.


Kassa dibon är en västafrikansk trumrytm, den första rytmen jag lärde mej i Senegal år 2011. Både den här målningen och Djembefola (från förra året) handlar om hur viktiga rytmer och trummor är för mej och tillägnas alla som lärt mej spela trummor!



Jag har gjort många målningar som inspirerats av rytmer och trummor, t ex 
Trädtopparnas rytm (2021-2022), Vågornas rytm (2016-2019), So Feel This Drumbeat (As It Beats Within) (2018) och En ny rytm föds (2015).


Två gånger förut har jag också hämtat namn åt mina tavlor från västafrikanska trumrytmer. Båda gångerna var 2011, och målningarna heter Djansa (2007 och 2011) och Yankadi (2010-2011).

29 juli 2024

Tropisk natt

Olja på duk, 48x40 cm (med ram). 2021-juli 2024.

Tillhör Irma Byström, Sundsvall.


Jag älskar nätter. På nätterna målar jag bäst, jag går lätt in i ett tillstånd av frid och ro. Tiden går i ett annat tempo. Jag har gjort flera målningar som mer eller mindre hyllar natten, t ex Nattens musikanter från 2016 och Natt på Urkult från 2014. Den här målningen är, precis som ”Nattens musikanter”, delvis inspirerad av nätterna i den lilla byn Abéné i Casamance (södra Senegal). Tavlan är målad på en duk från en loppis och jag använde den även till Höstdagjämning 2022.


Min dåvarande flickvän hade sagt att jag skulle älska Abéné och i januari 2011, när jag åkte till henne, hade hon ordnat så att vi skulle åka dit. När vi kom fram, efter en lååång bussresa, la jag mej på en säng i vårt rum och somnade direkt. När jag vaknade var det kolsvart, varmt men ändå lite svalt. På avstånd hördes trummor. Jag gick ut, tände en cigarrett och tittade in i det nästan kompakta mörkret. Jag kände den ljumma vinden stillsamt viska till mej att jag var välkommen.


Efter en stund dök min flickvän upp ur mörkret. Hon hade varit och köpt mat och ett par öl på ett enkelt café i närheten. Hon frågade vad jag tyckte om Abéné, jag sa att jag älskade det redan fast jag bara sett det i mörker. Hon sa att det visste hon att jag skulle göra. Vi satt i den tropiska natten och jag var så tacksam över att befinna mej just där...

02 juni 2024

Djembefola

25x23 cm (med ram). Olja på pannå. Januari-maj 2024.


En målning som tillägnas ALLA som jag lärt mej trumspel av!


”The term ‘Djembefola’ is derived from the Bambara language spoken in Mali. 'Djembe' refers to the drum itself, while 'fola' translates to 'someone who plays' or 'player.' Thus, a ‘Djembefola’ is, in essence, a djembe player. But this title carries weight far beyond a mere descriptor of one’s ability to play the instrument. A Djembefola is not simply a person who taps on the drum; they are the custodians of a rich cultural heritage. The djembe is not just an instrument; it’s a conduit for storytelling, a beacon for community gatherings, and a symbol of unity. Thus, a true Djembefola carries the weight of tradition, ensuring that the rhythms, techniques, and stories passed down through generations remain intact and vibrant.” (Text från Authenticdrums.com.)



När jag var femton år köpte jag ett trumset. Jag övade genom att spela till reggaeplattor. För ca tjugo år sen började jag testa andra trummor, t ex djembe. På en djembekurs 2008 upptäckte jag doundountrummorna (bastrummor i tre olika storlekar) som sedan blev mina favoriter.
2010 åkte jag till Senegal för att lära mej mer om rytmer. Där träffade jag min dåvarande flickvän, som kommer från Guinea. Genom henne fick jag kontakt med många fantastiska musiker. 2010-2011 blev det sedan många resor till Senegal. Det var en underbar tid.


06 april 2021

Tre konstverk målade på lera

Här är tre konstverk som jag inte tagit med tidigare. Dom sitter på olika platser runt mitt hus. Jag ser dom varje dag och gillar dom mer och mer. Inget av dom har något namn.

2014 flyttade jag till huset jag bor nu. Den tidigare ägaren lämnade kvar en hel del saker, bl a namnskyltar (typ "Här bor familjen X") som gjorts av lera och bränts. Jag tyckte dom var väldigt fina och nån gång på vintern 2015 började jag dekorera dom (på den sida som förut var baksidan och som inte var glaserad). Under den tiden var jag otroligt influerad av dom fantastiska bogolan-tygerna från Mali. Jag hade också relativt nyligen bestämt mej för att inte använda dom färger jag inte kan se korrekt p g a min färgblindhet. Under den här tiden trodde jag att blått hörde till dessa färger, men lyckligtvis är det inte så!



18 juli 2019

Let's All Unite

När jag var i Abéné i Senegal 2011 lärde jag känna en man som hette Bilali. Han var väldigt fattig, som så många andra, men han hade ändå en stadig (men blygsam) inkomst eftersom han kunde virka. Jag såg honom aldrig utan sin virkning. Han virkade t o m medan han promenerade runt i byn.

En dag frågade han om han fick virka en mössa åt mej. Det fick han såklart. Jag sa att jag gärna ville ha en rastamössa, men inte en sån där jättestor som allt hår ska få plats i - eftersom jag inte har nåt hår. Han sa att jag inte skulle ha en rastamössa utan en som skulle vara perfekt för mej.

Efter några dar kom han med mössan. Den var jättevacker, randig i svart och vitt. Han hade även gjort ett armband i svartvitt. Jag tackade honom, betalade och tänkte att han säkert på nåt sätt förstått att jag var färgblind och att han därför ansåg att svart och vitt var mina färger.

Jag visade mössan för min dåvarande flickvän och flera andra. Alla fick nåt märkligt i blicken, ungefär som att dom blev lite rörda. Eller stolta. Jag tyckte mössan tyvärr var lite för liten, men jag slet och drog i den så att den töjdes ut lite och sen satte jag på mej den framåt kvällen när min flickvän och jag tog en promenad i byn. Vi hann knappt komma utanför dörren förrän folk som passerade oss eller satt vid kafébord började applådera. Flera sprang ifatt mej och ville trycka min hand, ett par stycken kramade mej. Jag förstod ingenting. Tyckte dom att mössan var så snygg? Min flickvän förklarade då (mycket förvånad över att jag inte fattat det själv) att svart och vitt står för ju enhet mellan svarta och vita. Alla dom som överlyckliga sprang fram till oss hade aldrig förut sett en vit man som så tydligt stod för allas lika värde.

Nästa dag, när jag träffade Bilali igen och han redan var på gång med en ny virkning, tackade jag honom så mycket. Han sa att han virkat den mössan till mej för att jag inte såg ner på honom eller dom andra i byn för att dom var fattiga utan behandlade dom med respekt.

Detta gjorde mej glad naturligtvis, men också förvånad: blev han och dom andra inte behandlade med respekt av andra vita? Jag fick inget riktigt svar på detta, men jag har funderat en del på det. Kanske är det så enkelt att för oss här i västvärlden så har färgerna svart och vitt inte nåt speciellt symbolvärde. Jag vet inte om det här gäller över hela Afrika, kanske inte ens över hela Senegal, kanske inte ens utanför den här lilla vackra byn. Men ända sen dess har svart och vitt fått en ny betydelse för mej. Mössan som jag köpte krympte ännu mer efter att jag dumt nog försökte tvätta den, så den bär jag sällan. Men jag försöker alltid ha nånting som är svart och vitt när jag t ex är med och spelar på konserter.

Hursomhelst, för mej har det alltid varit och kommer alltid att vara så som Hugh Mundell så vackert sjöng om: "I'm a member of the human race/Don't judge me by the color of my face/Whether you're black or white/Let's all unite."


(Inspiration till texten du nyss läst fick jag när jag såg att Individuell Människohjälp spelat in en film om vardagsrasism. Om du läst nån av mina tidigare texter om färgblindhet så vet du hur sjukt trött jag är på att ordet färgblind - en medfödd defekt som drabbar fem-sex procent av befolkningen - numera handlar om huruvida man gör skillnad på människor utifrån hudfärg.

Vad heter då den där filmen? Gissa tre gånger! Okej, ja, det var rätt redan på första gissningen: Färgblind, naturligtvis.)

21 juni 2019

Jarabi

Så vackert. Sona Jobarteh kommer till årets Urkult. Ser verkligen fram emot det - och hela Urkult förstås!


01 januari 2019

Gott nytt år!

Gott nytt år tillönskas alla bloggbesökare och alla andra: alla som lever, alla som har levat och alla som ska leva...medan vår jord snurrar vidare...


Just nu målar jag inte så mycket, förutom inne i mitt huvud. Rätt som det är sätter jag mej framför staffliet och låter dessa målningar komma ut. Men för närvarande, medan varje dag är en nedräkning till våren, håller jag istället på och bygger en kamale ngoni som jag ska sätta mej och spela på utomhus på vårens första dag!


27 september 2018

Rakt in i hjärtat...

Det finns musik som går rakt in i hjärtat, utan omvägar. Jag såg det här klippet med Nasira (dotter till mästartrummarna Mamady Keïta och Monette Marino Keïta) för första gången för några veckor sen - det är verkligen bland det bästa jag sett och hört i mitt liv.


03 mars 2018

Koraspelaren

Olja på pannå, 44x36 cm. Klar i februari 2018, påbörjad 2016.



Kora, den västafrikanska harpan, är enligt mej världens vackraste instrument. Då menar jag inte utseendet på instrumentet utan soundet. Första gången jag kom i kontakt med det var på våren 1991 då jag hörde låten Yékéké med Jali Musa Jawara i Stig Vigs radioprogram Resväskor och bongotrummor. Strax därpå köpte jag Jali Musa Jawaras skiva Direct From West Africa (även utgiven på cd med titeln Yasimika), som jag lyssnat på hundratals gånger. Jag tycker skivan är precis lika bra nu som jag tyckte då.


Några år senare upptäckte jag Toumani Diabaté, som väl räknas som världens främste koraspelare tillsammans med Ballaké Sissoko och några till. 2006 såg jag Toumani Diabaté live i Stockholm med en stor orkester, men det allra bästa var när han i mitten av konserten helt själv gav en instruktion i hur man spelar detta fantastiska instrument. Med bara fyra fingrar tyckte jag han fick det att svänga mer än hela orkestern tillsammans. Det här är en inspelning från Nya Zeeland, men det var samma grej han körde i Stockholm (börjar efter 1.10):


Medan jag målat den här tavlan har jag lyssnat jättemycket på kora-musik och tavlan innehåller massor med symboler som kanske inte är helt lätta att förstå, men korans 21 strängar finns på målningen iallafall (det är dom vita strecken) och stallet som alla strängarna löper igenom är det mörkbruna partiet.

Jag avslutar det här inlägget med underbar musik av en annan av mina favoriter, Ballaké Sissoko.

25 februari 2018

Grattis Oumou!

Idag fyller Oumou Sangaré femtio år. Första gången jag hörde henne var 1991, då med låten Ah Ndiya. Första gången jag såg henne live var 1994, på Falu folkmusikfestival. Det var en helt magisk konsert, en av dom bästa jag sett i mitt liv.

Efter det dröjde det ända till 2012 innan jag såg henne igen. Det var på Mosebacke i Stockholm. Den konserten var inte lika bra, hon hade med sej ett lite för litet band, tyckte jag. I bandet ingick bl a banjospelaren Béla Fleck - jätteduktig, men med en scenutstrålning lika med noll. Hursomhelst, efter alla tusentals timmar jag lyssnat på henne bestämde jag mej för att efter konserten skulle jag verkligen gå fram till henne och tacka henne för alla dom gånger jag njutit av hennes musik. Jag hade tänkt göra så flera gånger tidigare med andra artister, men aldrig vågat. Men efter den här konserten skulle jag våga!

Efter konserten minglade hon (visserligen omgiven av ett par stadiga vakter) runt i publiken tillsammans med musikerna, men det var inte lätt att ta sej fram bland alla som ville göra samma sak som jag själv eller ta selfies med henne. Men rätt som det var dök min chans upp, jag stod plötsligt öga mot öga med henne och tackade henne på stapplande franska. Hon såg faktiskt lite rörd ut, sträckte ut sin hand och tackade mej innan vakterna förde henne vidare genom folkvimlet. 

Det finns hur många fantastiska inspelningar som helst med henne på YouTube, men jag väljer att visa Seya, med dans av några hiphop-tjejer med ursprung i Mali men födda och uppväxta i Frankrike. Som Oumou säjer i presentationen så förstår dom inte ett enda ord av vad låten handlar om, och kan inte den traditionella dansen, men dom förstår ändå.

05 januari 2018

Inspiration i London

I början av mars 2014 slog det mej att "oj, nu är ju den stora Klee-utställningen i London snart slut!" Det var - förmodligen - den sista chansen i mitt liv att få se så många av Klees verk samlade på ett och samma ställe, så jag frågade en vän om han ville följa med mej till London. Några dagar senare var vi på väg! På utställningens näst sista dag var vi där och det var verkligen en stor upplevelse att få se dessa hundratals teckningar, akvareller och oljemålningar i verkligheten. Det jag blev nästan mest tagen av var att många tavlor var så små, t.ex. denna, som jag sett otaliga gånger på en stor affisch hemma hos en vän till mej. Originalet visade sej vara betydligt mindre än affischen, bara 34,5x50 cm!



Dagen efter var vi på British Museum och nånstans där i den jättelika byggnaden var det nära att jag ramlade baklänges då jag fick syn denna stora målning som jag snabbt lyckades fotografera:



Jag förstod direkt, utan att kunna förklara varför, att tavlan måste vara målad av en afrikansk konstnär. Det visade sej stämma. Målningen heter Kokrobite (namnet på en stad i Ghana) och konstnären heter Atta Kwami. Jag hade aldrig hört talas om honom, men tyckte målningen var fantastisk. Direkt när jag kom hem köpte jag en bok med målningar av honom och det finns även en hel del att kolla på på nätet. Men ingen har nog påverkat mej lika mycket som den här.

Jag tror vi var i London inte mer än tre dar, men den inspiration jag fick där räcker än idag. Och kommer att räcka länge till!

18 oktober 2017

Savane

Olja på duk. 147x97 cm (med ram). Januari 2007-oktober 2017.

Tillhör Joakim Fällman, Stockholm.

Äntligen är den klar! Aldrig har jag hållit på med nån målning så länge som den här och aldrig har jag heller fotograferat nån målning så ofta som den här medan den blivit till (läs om det här och här).

När jag började på målningen hade jag nyss fått Ali Farka Tourés skiva Savane i julklapp och lyssnade på den intensivt i flera veckor. Jag hade sån inspiration att jag trodde målningen skulle bli klar på några dagar, så jag bestämde mej - för första och sista gången - för att dokumentera hur arbetet fortskred. Jag bestämde också att jag skulle döpa tavlan efter skivan, ett löfte till mej själv som jag nu infriat, eftersom jag även så här tio år senare inte kan komma på en bättre titel. Ett nytt löfte till mej själv är att aldrig hålla på så här länge med en tavla igen...

Men hursomhelst: det känns skönt att för första gången kunna se på denna målning som en färdig målning och jag är väldigt nöjd med det slutliga resultatet.

18 juni 2016

Nattens musikanter

Olja på juteväv. 46x38 cm. 2015-2016.

Tillhör Janita Ljung, Bergsjö.

Medan jag skapade den här målningen var jag i tankarna ofta tillbaka i den lilla byn Abéné i södra Senegal, där jag bodde under två perioder för fem år sen. När dom stekheta dagarna övergick i skymning samlades musiker och publik lite här och där och sen pågick musiken nätterna igenom. Mest var det trummor, men nästan varje natt var det även reggae party nånstans och ibland dånade det ut musik från ceremonier som hölls av Baye Fall.

Men målningen är också inspirerad av dom musikanter som jag hör här utanför fönstret varje natt: vind, vatten och fåglar.



11 augusti 2015

En målnings öden och äventyr (del 1-10)

Här kommer det i särklass längsta inlägget i galleriet. Som jag skrivit tidigare så tar mina målningar ibland väldigt lång tid. Den som jag ska presentera här började jag på 2007 - och den är fortfarande inte klar...

Det här är den enda av mina målningar som jag fotograferat då och då medan jag jobbat med den. Jag tyckte det kunde vara kul med några bilder där man skulle kunna se hur den växte fram. Hade jag vetat att det skulle ta sån tid skulle jag inte bemödat mej om att fotografera den. Men nu har det blivit till en ritual.
 

1. Så här såg målningen ut till en början. Jag började på den i januari 2007, sen hängde den på väggen utan att jag gjorde nåt mer på den under det halvår som jag fortsatte att jobba i den här ateljén.
 


2. I juni 2007 flyttade jag till en lägenhet ute på landet och i juli samma år stod jag utomhus och målade vidare.

3. Så här såg den ut efter sommaren och hösten 2007. (Längst ner sticker Yelli fram också.) Bilden är från mars 2008. Tack till Stefan Norberg för bilden!

4. Sen låg tavlan länge hoprullad innan jag fortsatte på den 2011. Jag köpte t o m en kilram som jag monterade den på, för jag tyckte den var klar. Så här i efterhand när jag ser bilden ovan förstår jag inte varför jag fortsatte på den, den var ju klar! Men så där är det ibland... Bilden är från juni 2013.

5. Senare samma dag. Jag minns att jag tyckte tavlan behövde mera vitt.

6. Nu är vi framme i juli samma år. Jag målade lite till på tavlan några gånger, innan den blev stående ännu ett år.

7. I juli 2014 satte jag upp tavlan på en lada i en vacker sluttning. Där stod jag och målade en hel dag.

8. Jag var väldigt nöjd med resultatet på kvällen då, men när jag såg den i dagsljus morronen därpå tyckte jag den bara såg trist ut. Så tavlan blev hängande på samma plats ända till oktober, då jag flyttade in i mitt nuvarande hus.

9. Under flera månader jobbade jag sen med att fixa en ateljé i källaren i det nya huset. När ateljén var klar i december hängde jag upp tavlan, redo att ta mej an den, men så blev det inte. Jag målade inte ett penseldrag på den under mer än ett halvår.

10. Men - igår befriade jag målningen från kilramen och satte igång att skrapa den ordentligt. Jag tyckte det kändes fantastiskt skönt att jobba med den här gamla vännen igen och efter gårdagens skrapande och målande ser den nu ut så här. Tavlan sitter nu på väggen i min nya ateljé: ett helt vanligt rum i huset. Den f d ateljén blev loppis. PS (skrivet i december 2016). Som bonus på denna bild syns en målning som inte är klar och Day of Radiance, som den såg ut just den här dagen. DS.

Fortsättning följer!

30 maj 2014

Utan titel

Olja på juteväv, 43x35 cm (med ram). Maj 2014.

01 mars 2014

Utan titel

Olja på duk, 48x42 cm (med ram). November-december 2013.

Ända från min första målning har musiken varit en minst lika stor inspirationskälla som konst. Men inte bara musik, utan även bl a kakel, mosaik och tyger.

Speciellt under förra året och nu i år har jag gjort flera målningar med inspiration från dom fantastiska bogolan-tygerna från Mali och Burkina Faso. Jag älskar färgerna och den oregelbundenhet i det regelbundna som uppstår när allting görs för hand.

Uppdatering maj 2014: Andra målningar från den här perioden är t ex den här och den här.





Utan titel

Olja på tyg, 45x55 cm. Oktober-november 2013.

Förra året och i år har jag gjort flera målningar starkt inspirerade av bogolan-tygerna från Mali. Läs mer om det här. Här använde jag dock andra färger än på dom andra målningarna.



01 februari 2014

Sakanto

Olja på duk, 46x37 cm (med ram). 2006.



































Titeln kommer från en låt med Rokia Traoré:

30 januari 2014

In the Heart of the Moon

Olja på väv, 59x39 cm (med ram). Våren-sommaren 2007.





Titeln kommer från namnet på en cd med Toumani Diabaté och Ali Farka Touré.

Jag tycker också att här finns en ganska stor påverkan från Tintin-albumen
Månen tur och retur.

Här är en 14 minuter lång film om hur skivan In the Heart of the Moon blev till:

26 januari 2014

Irafama

Olja på duk. 28,5x39 cm (med ram). 2010.

Tillhör Britta Byström, Stockholm.

Titeln betyder "jag älskar dej" på sousou, ett språk i Guinea.