Visar inlägg med etikett Med ögon okänsliga för grönt...och rött.... Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Med ögon okänsliga för grönt...och rött.... Visa alla inlägg

22 augusti 2025

Det stora mysteriet

51x51 cm (med ram). Olja på duk. November 2024-augusti 2025.

Tillhör Inger Byström, Sundsvall.





Det här året har jag målat lika mycket som vanligt, men har haft svårt att få nånting klart. I vanliga fall brukar jag ha en målning klar ungefär varannan månad, men i år har det hittills bara blivit en. Men här är en till!

När jag skaffade mina glasögon för färgblinda öppnades en ny värld: jag kunde plötsligt se den underbart vackra färgen röd och alla färger som innehåller rött. Jag ville även försöka med grönt, men insåg så småningom att glasögonen inte hjälper så mycket: grönt är fortfarande den färg jag har svårast att se. Så jag kommer nog inte att använda grönt så mycket som jag gjort här på ett bra tag... Men jag är mycket nöjd med målningen, som började med att jag inspirerades av några bilder på ruiner i Amazonas. Men i somras ändrades allt, då min partner kom hit - efter det ser jag i denna målning framför mej hur allting såg ut när vi körde tillsammans från Arlanda hem till mitt hus. Resan började mitt i natten medan det var kolsvart, men mycket snart började det ljusna, som det gör en svensk sommarnatt. När jag började göra tavlan klar för några veckor sen var det sedan minnesbilden av att vara förälskad under en underbar sommarnatt som smög sej in i målningen...



Tavlans titel, ”Det stora mysteriet”, står för mej dels för den gröna färgen (som nog för alltid kommer att vara ett mysterium) och dels för den oändliga kärlek som är möjlig att känna för en annan människa, trots att man nyss träffats för första gången. Och naturligtvis kan det stora mysteriet också stå för livet självt.

03 april 2025

Kyssen

40x37 cm (med ram). Olja på duk. December 2024-mars 2025.

Tillhör Véronique Nyberg, Antwerpen, Belgien.
















Förra våren köpte jag glasögon för färgblinda (läs mera bl a här och här). Dom har jag alltid nu när jag målar. Med hjälp av glasögonen kan jag nu se den vackra färgen röd och även färger som innehåller rött, som orange, rosa och lila. Jag har målat mycket med rött och orange på sista tiden och det känns befriande att göra det, även om jag aldrig kommer att kunna se dessa färger på ett helt ”normalt” sätt; den här målningen t ex vet jag inte säkert om den är röd eller orange eller nånting däremellan.



Fortfarande ser jag ingen större skillnad på grönt, den färg som jag har allra svårast att se och förstå mej på. Men med glasögonen på lyser den mer och andra färger lyser även mer i kontrast mot det gröna; t ex är jordgubbar bland en massa gröna blad mycket lättare att upptäcka när jag har glasögonen på. 






11 juli 2024

Samsara

Olja på duk, 58x35 cm. Hösten 2023-juli 2024.



Den andra målningen som blivit klar efter att jag äntligen köpt glasögon för färgblinda! Jag köpte två par: ett par som jag kan ha utomhus och ett par som jag kan ha inomhus när jag målar. Inomhusglasögonen är som läsglasögon, anpassade efter hur jag ser.



Det är svårt att beskriva vilken ENORM skillnad det är att plötsligt kunna se färger som förut varit ett mysterium! Det är som att kliva in i en annan värld, eller att födas på nytt och försöka förstå alla intryck... Med mina glasögons hjälp har jag nu sett rött, lila, rosa och orange. Den gröna färgen ser inte så annorlunda ut, men den lyser mer än annars. Skillnaden mellan rött och grönt är också större när jag har glasögonen på, men den är inte lika stor som mellan t ex blått och gult.



Tavlans titel kom till mej igår. ”Samsara” betyder (enligt Wikipedia) ”...'att flyta ihop', 'att passera genom olika stadier' eller 'att vandra'. I religioner med indiskt ursprung kan samsara enklast översättas som kretslopp [av död och återfödelse]." Jag tyckte det passade perfekt till den historia som figurerna på tavlan berättar och som jag själv inte kunde sätta ord på. Titeln passade också mycket bra till känslan av att födas på nytt, in i en värld av färger...

24 mars 2024

Vårdagjämning

31x38 cm, olja på duk. Hösten 2023-mars 2024.

Den här målningen har jag hållit på med då och då sen i höstas, men titeln kom inte till mej förrän för några veckor sen. Jag hade tänkt presentera den på den rätta dagen (20 mars), men den var inte riktigt klar då.

Som du kan läsa om här på bloggen så är jag färgblind. 2013 bestämde jag mej för att sluta använda rött och grönt i mitt måleri. Men sen nåt år har rött börjat dyka upp igen. Och här målade jag över gula partier med en koboltblå färg som inte är täckande. Mitt färgblinda sinne tyckte att det uppstod jättefina färger, och jag bestämde mej för att inte bry mej om ifall målningen blev grön här och där. Även fast grönt är den färg som är svårast för mej att se.

I oktober 2022 presenterade jag Höstdagjämning, så kanske en serie är på gång...



20 november 2023

Skogens andar

Olja på duk, 46x36 cm (med ram). Våren 2022-november 2023.



Den här titeln har jag hämtat från en rubrik i DN - en rubrik till en artikel om barnen som vandrade omkring i Colombias djungler i fyrtio dagar efter en flygolycka. Det var ju en världsnyhet när barnen - tack vare ursprungsbefolkningen - blev funna. En fin artikel, men jag störde mej på rubriken, där "skogens andar" står inom citationstecken - som för att visa att andarna egentligen inte finns... Trots att urbefolkningen faktiskt fann barnen genom att vända sej just till skogens andar.




När jag presenterade Den förtrollade stigen längs ån, skrev jag om varelser som jag nästan kan se och som har full koll på allt jag gör. Jag är övertygad om att det finns varelser som ser mej och hjälper mej när jag vandrar genom skogen. Även om jag egentligen aldrig riktigt uppfattar dom, snarare bara anar att dom finns...



Målningen började jag på ungefär samtidigt som Jag minns allt. På den tavlan målade jag mej själv och den elev som gav upphov till den tavlans titel. Även här har jag målat denna elev (uppe till höger) och jag själv (uppe i mitten, med mössa), men vi blev sakta mer och mer till skogsandar...


Som alla normalseende kan se har jag här använt mej av röd färg, trots att jag är färgblind och slutade använda rött och grönt i mitt måleri för tio år sen. Men i somras fick jag chansen att prova ett par glasögon för färgblinda. Jag fick låna dom av en färgblind vän, röd-grön-färgblind som jag själv, men vi ser ändå inte världen på samma sätt. Så jag kan inte påstå att jag förstår hur färgen grön ser ut, men för första gången i mitt liv har jag sett färgen röd! Det var chockerande: en lysande, underbar färg, så vacker att jag knappt kan beskriva det! Jag kommer att skaffa mej ett par egna glasögon, men tills dess sitter märkligt nog minnet av den vackra röda färgen fastetsat i mitt huvud, jag ser den röda färgen trots att jag egentligen inte gör det.... Strax efter denna upplevelse beställde jag flera röda färger och började använda dom. Men redan förra sommaren, i Fåglarnas språk, började jag faktiskt använda en röd färg som heter marsröd. Hursomhelst, sen några månader har jag använt rött i flera målningar jag gjort. Och det här är en av dom. Det känns bra att få med en till färg i min begränsade palett, även om jag egentligen inte kan se den...



18 juli 2019

Let's All Unite

När jag var i Abéné i Senegal 2011 lärde jag känna en man som hette Bilali. Han var väldigt fattig, som så många andra, men han hade ändå en stadig (men blygsam) inkomst eftersom han kunde virka. Jag såg honom aldrig utan sin virkning. Han virkade t o m medan han promenerade runt i byn.

En dag frågade han om han fick virka en mössa åt mej. Det fick han såklart. Jag sa att jag gärna ville ha en rastamössa, men inte en sån där jättestor som allt hår ska få plats i - eftersom jag inte har nåt hår. Han sa att jag inte skulle ha en rastamössa utan en som skulle vara perfekt för mej.

Efter några dar kom han med mössan. Den var jättevacker, randig i svart och vitt. Han hade även gjort ett armband i svartvitt. Jag tackade honom, betalade och tänkte att han säkert på nåt sätt förstått att jag var färgblind och att han därför ansåg att svart och vitt var mina färger.

Jag visade mössan för min dåvarande flickvän och flera andra. Alla fick nåt märkligt i blicken, ungefär som att dom blev lite rörda. Eller stolta. Jag tyckte mössan tyvärr var lite för liten, men jag slet och drog i den så att den töjdes ut lite och sen satte jag på mej den framåt kvällen när min flickvän och jag tog en promenad i byn. Vi hann knappt komma utanför dörren förrän folk som passerade oss eller satt vid kafébord började applådera. Flera sprang ifatt mej och ville trycka min hand, ett par stycken kramade mej. Jag förstod ingenting. Tyckte dom att mössan var så snygg? Min flickvän förklarade då (mycket förvånad över att jag inte fattat det själv) att svart och vitt står för ju enhet mellan svarta och vita. Alla dom som överlyckliga sprang fram till oss hade aldrig förut sett en vit man som så tydligt stod för allas lika värde.

Nästa dag, när jag träffade Bilali igen och han redan var på gång med en ny virkning, tackade jag honom så mycket. Han sa att han virkat den mössan till mej för att jag inte såg ner på honom eller dom andra i byn för att dom var fattiga utan behandlade dom med respekt.

Detta gjorde mej glad naturligtvis, men också förvånad: blev han och dom andra inte behandlade med respekt av andra vita? Jag fick inget riktigt svar på detta, men jag har funderat en del på det. Kanske är det så enkelt att för oss här i västvärlden så har färgerna svart och vitt inte nåt speciellt symbolvärde. Jag vet inte om det här gäller över hela Afrika, kanske inte ens över hela Senegal, kanske inte ens utanför den här lilla vackra byn. Men ända sen dess har svart och vitt fått en ny betydelse för mej. Mössan som jag köpte krympte ännu mer efter att jag dumt nog försökte tvätta den, så den bär jag sällan. Men jag försöker alltid ha nånting som är svart och vitt när jag t ex är med och spelar på konserter.

Hursomhelst, för mej har det alltid varit och kommer alltid att vara så som Hugh Mundell så vackert sjöng om: "I'm a member of the human race/Don't judge me by the color of my face/Whether you're black or white/Let's all unite."


(Inspiration till texten du nyss läst fick jag när jag såg att Individuell Människohjälp spelat in en film om vardagsrasism. Om du läst nån av mina tidigare texter om färgblindhet så vet du hur sjukt trött jag är på att ordet färgblind - en medfödd defekt som drabbar fem-sex procent av befolkningen - numera handlar om huruvida man gör skillnad på människor utifrån hudfärg.

Vad heter då den där filmen? Gissa tre gånger! Okej, ja, det var rätt redan på första gissningen: Färgblind, naturligtvis.)

23 juni 2019

Festligt, fartfyllt, färgblint



Nu medan fotbolls-VM för damer pågår fick jag lite ny inspiration till att skriva om färgblindhet. Det har jag gjort flera gånger tidigare, t ex här. Den här gången började jag fundera på hur ofta det händer att en färgblind kvinnlig fotbollsspelare haft problem med att kunna skilja på dom olika lagen, och det ledde till det här inlägget.

Många fler män än kvinnor är ju färgblinda, och då och då händer det att nån modig manlig färgblind fotbollsspelare vågar säja till om att han vill att hans eget eller det andra laget ska ha en annan färg på tröjorna. Naturligtvis blir det nästan alltid nej, eftersom det inom fotbollen fortfarande råder en machokultur där man ofta ser ner på den som på nåt sätt är avvikande. Men kanske finns det ett litet ljus i mörkret ändå?

I november förra året spelades en match mellan GAIS och Öster. Det var hemmamatch för GAIS, som har gröna tröjor. Bortalaget Öster har röda tröjor. Om alla människor vore normalseende skulle alltså inget av lagen behöva byta tröjor. GAIS-spelaren Calle Wede vågade dock be Öster om just detta p g a hans färgblindhet. Det normala är ju att bortalaget är dom som byter tröjor, men Öster-tränaren Christian Järdler vägrade: "Jag vet om att Calle Wede är färgblind men vi känner att röda tröjor är Östers färg." Inför en sån monumental oförståelse av Calles handikapp ställde dom andra i GAIS upp för Calle och fast laget hade hemmaplan spelade dom i vitt. All heder åt GAIS för detta! 

Men det hela är ändå helt obegripligt. Enligt den statistik jag hittat bör det finnas två färgblinda fotbollsspelare på planen i varje manlig fotbollsmatch! Räknar man med att 7 % av dom 22 spelarna är färgblinda blir det 1,54, räknar man med 8 % blir det 1,76 och räknar man med 9 % blir det 1,98.

Illustrerad Vetenskap: "Att färgblindhet har genetiska orsaker förklarar även varför män drabbas oftare än kvinnor (cirka 7 procent mot 0,5 procent)."

Wikipedia: "Det uppskattas att defekt färgsinne förekommer hos minst 8 % av den manliga befolkningen, men endast 1 % av den kvinnliga."

Netdoktor: "1 av 12 pojkar föds färgblinda, medan motsvarande siffra för flickor är färre än 1 av 100." (1 av 12 pojkar = ca 8, 3 %. Färre än 1 av 100 av flickorna är ju en mycket obestämd siffra, det verkar mest vara en gissning.)

Zeiss: "Det drabbar 9 % av männen men bara 1 % av kvinnorna."

För att återgå till mina funderingar angående kvinnliga färgblinda fotbollsspelare så är det ju statistiskt sett inte alls säkert att det finns en enda på planen under en match. Men i var fjärde eller femte match måste det ju vara nån! Kanske är det då ännu svårare för en kvinna än för en man att våga säja till? Och eftersom det för Calle Wede och andra män är i princip omöjligt, hur svårt ska det då inte vara för en kvinna?! Omöjligare än omöjligt är ju svårt att hitta ett ord för.

Detta ord - som ännu inte finns - kategoriserar även hur det är att få SMHI, SVT, SL eller andra företag att ändra sina tabeller och kartor etc. så att även vi som inte kan se färger på ett normalt sätt kan ta del av informationen. Jag har själv försökt och aldrig sett nån förbättring. Men även här finns ett litet ljus i det färgblinda mörkret! Det ljuset står företaget Arkitektkopia för. Redogörelsen för hur många som är färgblinda är visserligen luddig - "Ungefär 450 000 svenskar lider nämligen av färgblindhet - allra främst män" - men fortsättningen är desto mer läs- och tänkvärd: "Du bör ha det i åtanke ifall du vill använda färg för att markera viktig information. För färgblinda kan till exempel tunnelbanekartor med sina röda, blå och gröna linjer vara nästintill oläsliga."

Just det där "du bör ha det i åtanke ifall du vill använda färg för att markera viktig information" borde ingå i grundkurs 1 för alla som sysslar med kommunikation via färg. Inte minst kvinnliga och manliga fotbollsklubbar. Och naturligtvis inte bara fotbollsklubbar, utan alla klubbar i alla sporter!

För precis när jag tänkte avsluta det här inlägget nästan i dur fick jag syn på en riktigt skrämmande artikel. Nu handlar det inte om fotboll utan om handboll. Den stackars målvakten Kristoffer Fredin, som lider av en sällsynt form av färgblindhet (lika vanlig/ovanlig bland kvinnor som män) där man har svårt att skilja på blått och gult, fick inte byta boll till en med en färg han kunde se! Tränaren i motståndarlaget, som vägrade bollbyte, uttrycker sej på detta sätt: "Alla har sina handikapp. Tänk om vi hade haft en jättekort målvakt, skulle vi då få säja att man inte får skjuta i kryssen? Ska vi viktanpassa också?"

Jag avslutar för denna gång. Jag saknar ord för att fortsätta. Jag ser ett ljus i mörkret, men det är fortfarande långt borta...

02 juli 2018

Färgblindhet i Almedalen

Det var ett tag sen nu som jag skrev om färgblindhet. Men idag när jag hörde om vad som händer i Almedalen kände jag att det är dax igen.

Ordet färgblindhet betyder ju nuförtiden inte bara att man endast kan se ett fåtal färger (som jag själv), dessutom har det ju också nån sorts oklar betydelse om att man inte gör skillnad på hudfärger. Tror jag iallafall... Förvirringen kring detta har jag skrivit om förut.

Men - dessa två betydelser är fr o m idag inte nog. Idag bestämde nämligen polisen i Almedalen att Nordiska motståndsrörelsen får ha ett bokbord bredvid RFSL Ungdom under Almedalsveckan. RFSL Ungdom gör naturligtvis det enda logiska, dom ställer in sin närvaro i Almedalen. Dom och alla andra som kan sin historia vet ju att om Nordiska motståndsrörelsen eller andra nazister styrde över Sverige skulle RFSL totalförbjudas och samtliga medlemmar i organisationen skulle avrättas. Trots detta ser polisen inget problem med det hela. Så här säjer Elisabeth Anestad, biträdande kommenderingschef vid polisen:

"Vi får inte tycka något om någons åsikter, vi är helt färgblinda i vår tillståndsgivning, och vi sätter ingen före någon annan."

Att vara färgblind har nu alltså tyvärr fått ytterligare två nya betydelser, nämligen totalt historiskt okunnig och fullkomligt galen.

26 november 2015

Teorier och dementier om Vincent van Goghs färgseende

Hej läsare, här kommer den tredje artikeln här på bloggen som handlar om färgblindhet. Dom övriga två hittar du här och här.
 
Den japanske forskaren Kazunori Asada lanserade för några år sen teorin att Vincent van Gogh skulle varit färgblind. Asada jobbar bl a med att utveckla hjälpmedel för färgblinda och upptäckte att van Goghs målningar framstod som vackrare och mer harmoniska om man tog bort det gröna och röda, färger som van Gogh inte kunnat behärska om han var färgblind. Jag kan självklart inte bedöma detta eftersom jag själv är färgblind och ser målningarna nedan på exakt samma sätt. För alla andra färgblinda kan jag förklara att målningen till vänster är originalet (tror jag...) och på den till höger har man tagit bort grönt och rött.


















Ända sen jag läste om Asadas teorier första gången har jag tyckt att det låter underligt:  t ex så målade ju van Gogh tillsammans med Gauguin och det skulle han väl knappast kunnat göra utan att Gauguin en enda gång funderade på varför van Gogh tog grönt istället för brunt eller blått istället för lila. Dessutom: det har gått hundratjugofem år sen van Gogh dog, borde inte nån normalseende människa under hela denna tid kommit fram till samma sak som Asada?
 
Det som gör hela historien extra märklig är att van Gogh-museet i Amsterdam på denna sida skriver att "det är nu bekräftat att van Gogh inte var färgblind". Vem som bekräftat detta och hur man har gjort för att få det bekräftat framgår inte! Deras förklaring är också minst sagt krystad: "Many of Vincent’s paintings have lost colour over the years, and the red pigments often fade the most. Perhaps this explains the confusion." Om det skulle stämma att alla röda toner bleknar så fort borde det väl rimligen ha hänt med mängder av tavlor utförda av andra konstnärer under samma tid som van Gogh levde? För att inte tala om konst som blivit till innan han ens var född.
 
Den stora frågan är ändå: vad spelar det för roll? Blir van Goghs tavlor sämre eller bättre om det skulle kunna bevisas att han var färgblind? Vill nån betala åttio miljoner dollar för en målning så gör väl den personen det oavsett vad konstnären hade för (eventuellt) handikapp? Själv skulle jag, om jag ägde så ofattbart mycket pengar, inte använda dom till att köpa en tavla! Jag skulle kunna ge tusentals människor mat och husrum men om det skulle bli några pengar över då skulle jag investera dom i en tidsmaskin och sen ställa in reglagen på Arles, Frankrike, hösten 1888. Jag skulle ta med mej nån trevlig normalseende person  (med goda franskakunskaper!) som känner för lite semester och sen stämma möte med van Gogh på Café Terrace, alltså just det kafé som är avbildat på målningen ovan. Vi skulle då kunna sitta och prata med Vincent personligen och med egna normalseende resp. färgblinda ögon se vilka färger han använde sej av. Det tror jag är enda sättet att få reda på hur det stod till med van Goghs färgseende!  

06 januari 2015

Jag är färgblind - dessutom är jag färgblind

I april skrev jag en text om färgblindhet. I slutet av artikeln skrev jag att det förr eller senare skulle komma en uppföljare. Nu är den här!

Så här en bit in på 2000-talet är det fortfarande helt legitimt att skämta om eller uttrycka sej nedlåtande om färgblinda personer. T ex framförde Petter Northug nyligen på SVTs hemsida följande kritik av en mössa: ”Den som sytt den måste vara färgblind”. Det framgår inte av texten om Petter hade rätt eller fel, men hursomhelst är det inget ovanligt att komma med såna påståenden. Många andra fördomsfulla åsikter har lyckligtvis ingen plats i debatten längre, men att skämta om (eventuell) färgblindhet går alltjämt hem.

Det finns många fler exempel på detta och det är ingenting nytt. Det som är nytt är att själva ordet färgblind fått  en ny betydelse vid sidan om den ursprungliga. Tills för några år sen karaktäriserade ordet färgblind helt enkelt en person som likt mej själv har svårt att skilja på vissa färger. I den nya betydelsen har ordet blivit kontroversiellt och det debatteras om huruvida man ska göra skillnad på folk utifrån hudfärg eller inte. Och simsalabim har det plötsligt blivit nåt eftersträvansvärt att vara färgblind! T ex tycker Qaisar Mahmood att "Politiken måste vara färgblind". Förvirringen blir närmast total, för han uttrycker sej precis som Petter Northug, men menar nåt helt annat! Ordet måste kan ju betyda dels nåt som är nödvändigt - typ "jag måste äta varje dag" - och dels används det i fraser som "han måste vara galen". Petter Northug menar ju knappast att mössan måste vara designad av en färgblind person för att vara bra. Men Qaisar Mahmood anser just detta, att politiken måste vara färgblind för att vara bra.

Karim Jebari har en annan åsikt, han tycker att "En färgblind stat missar rasismens nyanser". (Om det nu är han som skrivit rubriken - ordet färgblind nämns nämligen inte en enda gång i texten.) Enligt honom - eller åtminstone enligt rubriksättaren - är färgblindhet alltså inte bra. Men oavsett vem som skrivit rubriken blir jag inte klok på den: om en färgblind stat missar rasismens nyanser, då borde det betyda att en normalseende stat ser rasismens alla nyanser. Det skulle vara intressant att få se exempel på en sån stat, där ingen rasism existerar. Jag tror personligen inte att det finns en enda. Följer man det här resonemanget är alltså hela världen färgblind!

Nästa artikel jag fäster mina färgblinda ögon på är författad av Hans Li Engnell. Han lugnar mitt konfunderade sinne tillfälligt genom att ge beskedet att det är bäst ändå att vara färgblind: Färgblind är bäst - om rasism och 'rasifiering'. Okej, det känns bra för min del, men är det inte lite färgblint mot alla normalseende att tänka så?

Jag hamnar därefter framför en artikel av Amat Levin och han verkar lika grubblande som jag själv: 'Jag är färgblind!' Grattis – eller?. Jag citerar här dom tre sista meningarna: "Att 'erkänna' att hudfärg finns och, ännu viktigare, har betydelse för hur (illa) vi behandlar varandra är därför INTE rasistiskt. När du blir bemött på samma sätt, oavsett om du har rötter/kommer ifrån Asien, Afrika, Europa, Mellanöstern, Sydamerika, etcetera – väck mig. Väck mig så lovar jag att vara den första att slå mig för bröstet och säga 'jag är färgblind'." Jag är ganska säker på att jag och Amat egentligen har ungefär samma åsikter om människors lika värde. Skillnaden mellan honom och mej är att jag redan nu kan säja att jag är färgblind. Ingen behöver väcka mej.

Vad anser då forskarna? Ja, tydligen finns det dom som varnar för "färgblind rasism". Nu börjar det värka i huvudet på mej...vad är nu detta? Är den färgblinda rasismen nåt som en färgblind stat har missat (apropå Karim Jebaris artikel ovan)? Och är "färgblind rasism" värre än "färgseende rasism"? Hur är det med "synskadad rasism" och "blind rasism"? För att inte tala om "närsynt rasism", "astigmatisk rasism" eller "skelande rasism". Där har forskarna mycket kvar att jobba med.  

Slutligen slänger jag ett öga (färgblint såklart) på en blogg där Tomas Jarvid slår fast att själva "Bibeln är färgblind". Jag kan absolut förstå att en färgblind person kan ha svårt att se vad Bibeln har för färg, men hur kan själva Bibeln vara färgblind?! Eller vilken annan bok som helst? Eller staten, politiken, rasismen? Allt det här övergår mitt förstånd. Kanske beror det på att jag är just färgblind som jag helt enkelt inte kan se alla dessa nyanser av svenska språket utan att se rött - vilket jag dock inte kan eftersom jag är färgblind!

Nej, nu tror jag att jag målat in mej i ett färgblint hörn och behöver stilla nerverna. Och för det ändamålet finns knappast nåt bättre än en gammal svartvit färgblind pilsnerfilm!


24 april 2014

Med ögon okänsliga för grönt...och rött...

Det finns fyra standardsituationer man ofta hamnar i när man berättar att man är färgblind. I nio fall av tio kommer minst en av följande reaktioner.

1) Va? Är du färgblind? Kan du bara se grått då?

2) Okej, du är färgblind! Vad är det för färg på den här jackan? (Jackan kan bytas ut mot gardinen, frukten, mössan, stolen etc.)

3) Åh, stackars dej! Då har du aldrig sett alla nyanser när ett äppelträd blommar! (Äppelträdet kan bytas ut mot höstens alla färger, en sommaräng, regnbågens nyanser eller nåt liknande.)

4) Jaha, min pappa/farfar/kusin etc. är också färgblind, men det är inga problem med det, säjer han.

På grund av dessa reaktioner så drar man sej som färgblind för att berätta för fel personer. Speciellt om man själv inte förstår på vilket sätt man ser världen annorlunda, bara att folk skrattar när man då och då gör fel. Själv har jag inte pratat så mycket om min färgblindhet under långa perioder, men numera är jag fascinerad av mitt handikapp och försöker upplysa både färgblinda och normalseende om vad det innebär att vara färgblind.

Så här kommer svaren på dom fyra frågorna:

1) - Nej, det funkar inte så. Men jag kan inte alls se lika många färger som du, kanske en tiondel av vad du ser.

2) - Snälla....det är som att be en blind läsa högt ur en bok. Eller som att fråga en döv om hen kan höra vad du säjer.

3) - Rätt konstaterat! Bravo! (För hade jag kunnat se alla dessa nyanser hade jag naturligtvis inte varit färgblind.)

4) - Din  pappa/farfar/kusin kan gå hela livet utan att fatta vilket problem det är för honom, för vad ska han jämföra med? Han har vant sej vid att se världen på ett visst sätt, men i vissa situationer är det naturligtvis ett problem.

Det finns dock som tur är också förstående personer, personer som är seriöst intresserade och ställer relevanta frågor. Med hjälp av några såna mycket fina människor har jag själv efter nästan femtio år förstått att

1) jag har aldrig sett och kommer aldrig att kunna se rött eller grönt (på samma sätt som en normalseende gör). Jag kan skilja dom ifrån varann ibland, och har därför trott att ”det där med färgblindhet är nog inte så farligt”, men grönt och rött är för mej väldigt lika varann. Och eftersom jag inte ser rött eller grönt kan jag inte heller se alla färger som är blandade med dessa två färger, åtminstone inte på ett korrekt sätt. Det gäller t.ex. lila, orange och rosa. Samt färger med exotiska namn som jag vet finns, men aldrig förstått mej på, t.ex. turkos, cerise och vinröd.

2) det finns färger som jag kan se på ett helt normalt sätt! Det gäller fem färger: gult, blått, brunt, vitt och svart. Jag trodde också att det gäller grått, men jag köpte nyligen en tub med Payne's Gray, den är för mej blå...eller grön...eller rosa.

När jag till fullo förstod punkt två ovan började jag utesluta alla andra färger i mitt måleri. Det var i augusti förra året. Sen dess kan jag inte sluta måla...

Jag blandar numera mängder av nyanser av gult, blått och brunt. På detta vis får jag faktiskt fram fler nyanser än tidigare, eftersom jag förut var så osäker på färgblandning att jag använde färgerna mest bara som dom var. Den första målningen som blev klar efter dessa stora ändringar i mitt måleri var den här: http://stefansgalleri.blogspot.se/2014/01/utan-titel_1816.html.  

Jag avslutar med två länkar, som säjer mer än tusen ord om hur en färgblind person ser världen:
 
PS. Om man söker på ordet färgblind får man numera en massa träffar som handlar om mänskliga hudtoner, t.ex. "Politiken måste vara färgblind". Detta otyg att ändra innebörden av själva ordet färgblind kommer jag att skriva om senare. Nån gång när andan faller på! DS.





25 januari 2014

Utan titel

Olja på duk och juteväv som spikats fast på en träskiva. 62x51 cm (med ram). Augusti-september 2013.

Detta är den första målning som blev klar efter att jag började utesluta många färger i mitt måleri, vilket jag skrivit om här.