Visar inlägg med etikett Ord om ord. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Ord om ord. Visa alla inlägg

07 december 2025

Tillit

Olja på duk, 39x30 cm. Februari-oktober 2025.



Jag tänkte i flera dar på en titel till den här målningen. Jag ville hitta ett ord som passade perfekt, trots att målningen - för mej iallafall - innehåller massor med historier. Till slut blev det ”Tillit” - ett ord som jag tycker är väldigt vackert. Dessutom kan det ju läsas både fram- och baklänges, och jag är väldigt fascinerad av såna ord. (Ända sen jag lärde mej läsa har jag haft lika lätt att läsa från vänster till höger som från höger till vänster...)



23 juni 2019

Festligt, fartfyllt, färgblint



Nu medan fotbolls-VM för damer pågår fick jag lite ny inspiration till att skriva om färgblindhet. Det har jag gjort flera gånger tidigare, t ex här. Den här gången började jag fundera på hur ofta det händer att en färgblind kvinnlig fotbollsspelare haft problem med att kunna skilja på dom olika lagen, och det ledde till det här inlägget.

Många fler män än kvinnor är ju färgblinda, och då och då händer det att nån modig manlig färgblind fotbollsspelare vågar säja till om att han vill att hans eget eller det andra laget ska ha en annan färg på tröjorna. Naturligtvis blir det nästan alltid nej, eftersom det inom fotbollen fortfarande råder en machokultur där man ofta ser ner på den som på nåt sätt är avvikande. Men kanske finns det ett litet ljus i mörkret ändå?

I november förra året spelades en match mellan GAIS och Öster. Det var hemmamatch för GAIS, som har gröna tröjor. Bortalaget Öster har röda tröjor. Om alla människor vore normalseende skulle alltså inget av lagen behöva byta tröjor. GAIS-spelaren Calle Wede vågade dock be Öster om just detta p g a hans färgblindhet. Det normala är ju att bortalaget är dom som byter tröjor, men Öster-tränaren Christian Järdler vägrade: "Jag vet om att Calle Wede är färgblind men vi känner att röda tröjor är Östers färg." Inför en sån monumental oförståelse av Calles handikapp ställde dom andra i GAIS upp för Calle och fast laget hade hemmaplan spelade dom i vitt. All heder åt GAIS för detta! 

Men det hela är ändå helt obegripligt. Enligt den statistik jag hittat bör det finnas två färgblinda fotbollsspelare på planen i varje manlig fotbollsmatch! Räknar man med att 7 % av dom 22 spelarna är färgblinda blir det 1,54, räknar man med 8 % blir det 1,76 och räknar man med 9 % blir det 1,98.

Illustrerad Vetenskap: "Att färgblindhet har genetiska orsaker förklarar även varför män drabbas oftare än kvinnor (cirka 7 procent mot 0,5 procent)."

Wikipedia: "Det uppskattas att defekt färgsinne förekommer hos minst 8 % av den manliga befolkningen, men endast 1 % av den kvinnliga."

Netdoktor: "1 av 12 pojkar föds färgblinda, medan motsvarande siffra för flickor är färre än 1 av 100." (1 av 12 pojkar = ca 8, 3 %. Färre än 1 av 100 av flickorna är ju en mycket obestämd siffra, det verkar mest vara en gissning.)

Zeiss: "Det drabbar 9 % av männen men bara 1 % av kvinnorna."

För att återgå till mina funderingar angående kvinnliga färgblinda fotbollsspelare så är det ju statistiskt sett inte alls säkert att det finns en enda på planen under en match. Men i var fjärde eller femte match måste det ju vara nån! Kanske är det då ännu svårare för en kvinna än för en man att våga säja till? Och eftersom det för Calle Wede och andra män är i princip omöjligt, hur svårt ska det då inte vara för en kvinna?! Omöjligare än omöjligt är ju svårt att hitta ett ord för.

Detta ord - som ännu inte finns - kategoriserar även hur det är att få SMHI, SVT, SL eller andra företag att ändra sina tabeller och kartor etc. så att även vi som inte kan se färger på ett normalt sätt kan ta del av informationen. Jag har själv försökt och aldrig sett nån förbättring. Men även här finns ett litet ljus i det färgblinda mörkret! Det ljuset står företaget Arkitektkopia för. Redogörelsen för hur många som är färgblinda är visserligen luddig - "Ungefär 450 000 svenskar lider nämligen av färgblindhet - allra främst män" - men fortsättningen är desto mer läs- och tänkvärd: "Du bör ha det i åtanke ifall du vill använda färg för att markera viktig information. För färgblinda kan till exempel tunnelbanekartor med sina röda, blå och gröna linjer vara nästintill oläsliga."

Just det där "du bör ha det i åtanke ifall du vill använda färg för att markera viktig information" borde ingå i grundkurs 1 för alla som sysslar med kommunikation via färg. Inte minst kvinnliga och manliga fotbollsklubbar. Och naturligtvis inte bara fotbollsklubbar, utan alla klubbar i alla sporter!

För precis när jag tänkte avsluta det här inlägget nästan i dur fick jag syn på en riktigt skrämmande artikel. Nu handlar det inte om fotboll utan om handboll. Den stackars målvakten Kristoffer Fredin, som lider av en sällsynt form av färgblindhet (lika vanlig/ovanlig bland kvinnor som män) där man har svårt att skilja på blått och gult, fick inte byta boll till en med en färg han kunde se! Tränaren i motståndarlaget, som vägrade bollbyte, uttrycker sej på detta sätt: "Alla har sina handikapp. Tänk om vi hade haft en jättekort målvakt, skulle vi då få säja att man inte får skjuta i kryssen? Ska vi viktanpassa också?"

Jag avslutar för denna gång. Jag saknar ord för att fortsätta. Jag ser ett ljus i mörkret, men det är fortfarande långt borta...

02 juli 2018

Färgblindhet i Almedalen

Det var ett tag sen nu som jag skrev om färgblindhet. Men idag när jag hörde om vad som händer i Almedalen kände jag att det är dax igen.

Ordet färgblindhet betyder ju nuförtiden inte bara att man endast kan se ett fåtal färger (som jag själv), dessutom har det ju också nån sorts oklar betydelse om att man inte gör skillnad på hudfärger. Tror jag iallafall... Förvirringen kring detta har jag skrivit om förut.

Men - dessa två betydelser är fr o m idag inte nog. Idag bestämde nämligen polisen i Almedalen att Nordiska motståndsrörelsen får ha ett bokbord bredvid RFSL Ungdom under Almedalsveckan. RFSL Ungdom gör naturligtvis det enda logiska, dom ställer in sin närvaro i Almedalen. Dom och alla andra som kan sin historia vet ju att om Nordiska motståndsrörelsen eller andra nazister styrde över Sverige skulle RFSL totalförbjudas och samtliga medlemmar i organisationen skulle avrättas. Trots detta ser polisen inget problem med det hela. Så här säjer Elisabeth Anestad, biträdande kommenderingschef vid polisen:

"Vi får inte tycka något om någons åsikter, vi är helt färgblinda i vår tillståndsgivning, och vi sätter ingen före någon annan."

Att vara färgblind har nu alltså tyvärr fått ytterligare två nya betydelser, nämligen totalt historiskt okunnig och fullkomligt galen.

27 november 2016

Kaffetåren den bästa är av alla jordiska drycker

Gokväll govänner! Något vi människor sysslat med länge är att formulera kloka eller vackra ord som vi tycker att alla bör få ta del av. Förr i tiden var det kanske bibelcitat på en bonad eller t ex denna klassiker:

















Numera är visdomsorden digitala och nästan alltid på engelska. Även på svenska sidor, för svenska läsare. Det kan t ex se ut så här:






















Intressant att Dalai Lama talar (på engelska tydligen) om att man bara repeterar vad man redan vet när man talar. Han har alltså inte själv kommit på det han säjer utan har hört det av nån som har hört det av nån som har hört det av nån etc. Vi som mottagare kan ju inte göra mycket annat än just det som han säjer, vi gör alltså det som han själv inte gör. Kanske är det nån zenbuddhistisk tankenöt? Hursomhelst, det skulle bli en mycket tyst värld om alla tog till sej detta råd.

Nästa bidrag är en populär fras som finns i många varianter. Jag tycker absolut att det är väldigt ödmjukt och fint av en stor konstnär att uttrycka sej så vid en så hög ålder, men varför på engelska? Dalai Lama kan jag inte uttala mej om, han talade kanske engelska när han sa det som är citerat ovan, men Michelangelo talade knappast engelska, utan troligen sa han Sto ancora imparando. Åtminstone heter det så på nutida italienska.

Uppmaningar (på engelska såklart) om hur man ska leva sitt liv finns hur många som helst. Uppmaningar som man många gånger inte ens vet vem som ger, för det är inte citat. Som här nedan. Precis som i exemplet med Dalai Lama är det en mycket märklig uppmaning: om jag inte ska lyssna till "people who tell you what to do", då behöver jag ju inte läsa mer än så. Men samtidigt följer jag ju då rådet, och det skulle jag ju inte göra.

























Det kan också vara nån totalt okänd person som har kläckt ur sej nåt. Kanske är jag helt okunnig och har missat nåt som alla andra känner till, men namnet Marvellous Melly har gått mej fullkomligt förbi.













Jag tycker inte att några visdomsord på livets stig då och då är fel, men vad är det som är så speciellt med det engelska språket att man t o m i en svensk text måste ta med en fras på engelska? Varför måste jag tala engelska till dom ruttna äpplena? Är Marvellous Melly en svensk person som uttryckt sej exakt så här eller - om det är en engelskspråkig person - varför inte översätta hela texten?

Som en skön motvikt till alla engelska klokheter finns en sida som heter Citatburken (dom har även en sida på Facebook). Här tycks nån engelskspråkig (?) person ha suttit med Google Översätt och skapat visdomsord på svenska utan att ägna tid åt att kolla med nån som kan språket om det är begripligt. Eller vad säjs om dessa tänkvärdheter?


Eller den här? Denna är nog min favorit, jag tycker den innehåller en sällsam form av poesi. Nästan som en haiku eller en dikt av Katarina Frostensson (uppdatering 24 maj 2019: om nu nån minns henne som poet och inte bara som hustru till den våldtäktsdömde "Kulturprofilen").

Klämmer i med ett par till! Det finns många fler att kolla in på Citatburken!




















En åsikt som man hör ibland är att svenska skulle vara ett fattigt språk medan engelska anses vara ett rikt språk. (Det brukar bara vara dom två som jämförs, det är sällan nån jämför svenska med t ex arabiska eller ryska.) Kanske är denna fördom en orsak till att vi svenskar sitter vid våra datorer eller mobiler och levererar visdomsord till varann på engelska. Även om orden sagts på tibetanska eller italienska.

Så till sist kommer här en liten uppmaning till er som tycker att svenska är ett fattigt språk: översätt snabbt rubriken till det här inlägget till engelska! Lycka till!

(Google Översätts "översättning" lyder f ö så här: Coffee years, the best is all earthly drinks.)

En kort uppdatering 27 januari 2018: Jag roade mej med att ännu en gång översätta rubriken till engelska, denna gång lyder den "The coffee year the best is of all earthly drinks", en aning bättre än förra gången måste jag ändå säja. Tillbaka till svenska blir det då "Kaffeåret det bästa är av alla jordiska drycker", alltså nästan helt perfekt förutom det första ordet! Det verkar m a o som att även "översättarna" på Citatburken ska kunna få till det till slut.

06 januari 2015

Jag är färgblind - dessutom är jag färgblind

I april skrev jag en text om färgblindhet. I slutet av artikeln skrev jag att det förr eller senare skulle komma en uppföljare. Nu är den här!

Så här en bit in på 2000-talet är det fortfarande helt legitimt att skämta om eller uttrycka sej nedlåtande om färgblinda personer. T ex framförde Petter Northug nyligen på SVTs hemsida följande kritik av en mössa: ”Den som sytt den måste vara färgblind”. Det framgår inte av texten om Petter hade rätt eller fel, men hursomhelst är det inget ovanligt att komma med såna påståenden. Många andra fördomsfulla åsikter har lyckligtvis ingen plats i debatten längre, men att skämta om (eventuell) färgblindhet går alltjämt hem.

Det finns många fler exempel på detta och det är ingenting nytt. Det som är nytt är att själva ordet färgblind fått  en ny betydelse vid sidan om den ursprungliga. Tills för några år sen karaktäriserade ordet färgblind helt enkelt en person som likt mej själv har svårt att skilja på vissa färger. I den nya betydelsen har ordet blivit kontroversiellt och det debatteras om huruvida man ska göra skillnad på folk utifrån hudfärg eller inte. Och simsalabim har det plötsligt blivit nåt eftersträvansvärt att vara färgblind! T ex tycker Qaisar Mahmood att "Politiken måste vara färgblind". Förvirringen blir närmast total, för han uttrycker sej precis som Petter Northug, men menar nåt helt annat! Ordet måste kan ju betyda dels nåt som är nödvändigt - typ "jag måste äta varje dag" - och dels används det i fraser som "han måste vara galen". Petter Northug menar ju knappast att mössan måste vara designad av en färgblind person för att vara bra. Men Qaisar Mahmood anser just detta, att politiken måste vara färgblind för att vara bra.

Karim Jebari har en annan åsikt, han tycker att "En färgblind stat missar rasismens nyanser". (Om det nu är han som skrivit rubriken - ordet färgblind nämns nämligen inte en enda gång i texten.) Enligt honom - eller åtminstone enligt rubriksättaren - är färgblindhet alltså inte bra. Men oavsett vem som skrivit rubriken blir jag inte klok på den: om en färgblind stat missar rasismens nyanser, då borde det betyda att en normalseende stat ser rasismens alla nyanser. Det skulle vara intressant att få se exempel på en sån stat, där ingen rasism existerar. Jag tror personligen inte att det finns en enda. Följer man det här resonemanget är alltså hela världen färgblind!

Nästa artikel jag fäster mina färgblinda ögon på är författad av Hans Li Engnell. Han lugnar mitt konfunderade sinne tillfälligt genom att ge beskedet att det är bäst ändå att vara färgblind: Färgblind är bäst - om rasism och 'rasifiering'. Okej, det känns bra för min del, men är det inte lite färgblint mot alla normalseende att tänka så?

Jag hamnar därefter framför en artikel av Amat Levin och han verkar lika grubblande som jag själv: 'Jag är färgblind!' Grattis – eller?. Jag citerar här dom tre sista meningarna: "Att 'erkänna' att hudfärg finns och, ännu viktigare, har betydelse för hur (illa) vi behandlar varandra är därför INTE rasistiskt. När du blir bemött på samma sätt, oavsett om du har rötter/kommer ifrån Asien, Afrika, Europa, Mellanöstern, Sydamerika, etcetera – väck mig. Väck mig så lovar jag att vara den första att slå mig för bröstet och säga 'jag är färgblind'." Jag är ganska säker på att jag och Amat egentligen har ungefär samma åsikter om människors lika värde. Skillnaden mellan honom och mej är att jag redan nu kan säja att jag är färgblind. Ingen behöver väcka mej.

Vad anser då forskarna? Ja, tydligen finns det dom som varnar för "färgblind rasism". Nu börjar det värka i huvudet på mej...vad är nu detta? Är den färgblinda rasismen nåt som en färgblind stat har missat (apropå Karim Jebaris artikel ovan)? Och är "färgblind rasism" värre än "färgseende rasism"? Hur är det med "synskadad rasism" och "blind rasism"? För att inte tala om "närsynt rasism", "astigmatisk rasism" eller "skelande rasism". Där har forskarna mycket kvar att jobba med.  

Slutligen slänger jag ett öga (färgblint såklart) på en blogg där Tomas Jarvid slår fast att själva "Bibeln är färgblind". Jag kan absolut förstå att en färgblind person kan ha svårt att se vad Bibeln har för färg, men hur kan själva Bibeln vara färgblind?! Eller vilken annan bok som helst? Eller staten, politiken, rasismen? Allt det här övergår mitt förstånd. Kanske beror det på att jag är just färgblind som jag helt enkelt inte kan se alla dessa nyanser av svenska språket utan att se rött - vilket jag dock inte kan eftersom jag är färgblind!

Nej, nu tror jag att jag målat in mej i ett färgblint hörn och behöver stilla nerverna. Och för det ändamålet finns knappast nåt bättre än en gammal svartvit färgblind pilsnerfilm!


30 september 2014

Dom kallade sej mods

I det senaste avsnittet av Språket i P1 var det nån som hade ett mycket bra förslag: att vi alla bör skriva dom istället för de eller dem. Applåd! Dessa två former finns ju bara i skriftspråk och inte i talspråk, därför är dom ju helt onödiga. Själv har jag skrivit så ända sen jag lärde mej skriva. Dessutom skriver jag alltid mej, dej och sej istället för dom ålderdomliga och ologiska formerna mig, dig och sig.

En annan person i samma program tyckte däremot inte att det var bra att skriva dom, eftersom m:et i ordet tar så stor plats! Bättre att alltid bara skriva de, tyckte denna person. Men nu är det så att vokalen e i svenska språket inte uttalas "om", därför blir det naturligtvis tummen ner för detta förslag. Däremot skulle man kunna skriva de istället för det, t:et hörs ju ändå inte (och tar stor plats!). Det tänker jag dock inte börja göra än, eftersom förvirringen skulle kunna bli stor.

Om vi gjorde vårt skriftspråk enklare och mer logiskt skulle många skolelever kunna ägna sin energi åt viktigare saker än att lära sej onödiga skrivregler - t ex titta på film! Så här kommer ett filmtips! Nuförtiden skulle denna fantastiska film ha döpts till De kallar oss mods, men på 60-talet kunde man stava ordentligt.