Visar inlägg med etikett Jamaica. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Jamaica. Visa alla inlägg

18 juli 2019

Let's All Unite

När jag var i Abéné i Senegal 2011 lärde jag känna en man som hette Bilali. Han var väldigt fattig, som så många andra, men han hade ändå en stadig (men blygsam) inkomst eftersom han kunde virka. Jag såg honom aldrig utan sin virkning. Han virkade t o m medan han promenerade runt i byn.

En dag frågade han om han fick virka en mössa åt mej. Det fick han såklart. Jag sa att jag gärna ville ha en rastamössa, men inte en sån där jättestor som allt hår ska få plats i - eftersom jag inte har nåt hår. Han sa att jag inte skulle ha en rastamössa utan en som skulle vara perfekt för mej.

Efter några dar kom han med mössan. Den var jättevacker, randig i svart och vitt. Han hade även gjort ett armband i svartvitt. Jag tackade honom, betalade och tänkte att han säkert på nåt sätt förstått att jag var färgblind och att han därför ansåg att svart och vitt var mina färger.

Jag visade mössan för min dåvarande flickvän och flera andra. Alla fick nåt märkligt i blicken, ungefär som att dom blev lite rörda. Eller stolta. Jag tyckte mössan tyvärr var lite för liten, men jag slet och drog i den så att den töjdes ut lite och sen satte jag på mej den framåt kvällen när min flickvän och jag tog en promenad i byn. Vi hann knappt komma utanför dörren förrän folk som passerade oss eller satt vid kafébord började applådera. Flera sprang ifatt mej och ville trycka min hand, ett par stycken kramade mej. Jag förstod ingenting. Tyckte dom att mössan var så snygg? Min flickvän förklarade då (mycket förvånad över att jag inte fattat det själv) att svart och vitt står för ju enhet mellan svarta och vita. Alla dom som överlyckliga sprang fram till oss hade aldrig förut sett en vit man som så tydligt stod för allas lika värde.

Nästa dag, när jag träffade Bilali igen och han redan var på gång med en ny virkning, tackade jag honom så mycket. Han sa att han virkat den mössan till mej för att jag inte såg ner på honom eller dom andra i byn för att dom var fattiga utan behandlade dom med respekt.

Detta gjorde mej glad naturligtvis, men också förvånad: blev han och dom andra inte behandlade med respekt av andra vita? Jag fick inget riktigt svar på detta, men jag har funderat en del på det. Kanske är det så enkelt att för oss här i västvärlden så har färgerna svart och vitt inte nåt speciellt symbolvärde. Jag vet inte om det här gäller över hela Afrika, kanske inte ens över hela Senegal, kanske inte ens utanför den här lilla vackra byn. Men ända sen dess har svart och vitt fått en ny betydelse för mej. Mössan som jag köpte krympte ännu mer efter att jag dumt nog försökte tvätta den, så den bär jag sällan. Men jag försöker alltid ha nånting som är svart och vitt när jag t ex är med och spelar på konserter.

Hursomhelst, för mej har det alltid varit och kommer alltid att vara så som Hugh Mundell så vackert sjöng om: "I'm a member of the human race/Don't judge me by the color of my face/Whether you're black or white/Let's all unite."


(Inspiration till texten du nyss läst fick jag när jag såg att Individuell Människohjälp spelat in en film om vardagsrasism. Om du läst nån av mina tidigare texter om färgblindhet så vet du hur sjukt trött jag är på att ordet färgblind - en medfödd defekt som drabbar fem-sex procent av befolkningen - numera handlar om huruvida man gör skillnad på människor utifrån hudfärg.

Vad heter då den där filmen? Gissa tre gånger! Okej, ja, det var rätt redan på första gissningen: Färgblind, naturligtvis.)

23 november 2018

All the children too young and thin sing bamboo music

Så här stod det i DN igår:

"Jamaicanska myndigheter vill att reggaemusiken ska hamna på FN-organet Unescos världsarvslista.

Reggaen utvecklades på Jamaica under det sena 1960-talet. Artister som Bob Marley, Bunny Wailer och Jimmy Cliff hjälpte till att göra den bastunga baktakten stor i resten av världen. Andra som ansökt om att komma med på listan är parfymtillverkningen i den franska staden Grasse och den irländska sporten hurling.

Tidigare har världsarvsstatusen bland annat tilldelats napolitansk pizza, tysk orgelbyggarkonst och turkiskt visselspråk. Totalt finns 399 kulturfenomen på listan."

Jag såg nyss att förslaget att reggae ska hamna på UNESCOs världsarvslista har lagts fram. Det låter som ett utmärkt förslag i mina öron! Ingen annan musikstil har nått en så stor publik med så små resurser - musik från slummen med ett fredsbudskap har ju oftast ingen chans i vår genomkommersialiserade värld. Och om man inte bara räknar in oss västerlänningar, utan hela jordens befolkning, så torde ingen artist genom musikhistorien vara så välkänd som Bob Marley.

Jag gläds också åt att man stavat reggae rätt - inte reagge eller reggea. T o m i en dokumentär jag såg om mordförsöket på Bob Marley 1976 så hade man genomgående stavat fel.

Dessutom gläds jag åt att det nuförtiden kan skrivas om reggae i en svensk tidning utan att man måste nämna nåt om ganjarökning.

Så jag kan faktiskt förlåta vissa faktafel, som att reggaemusiken "utvecklades under det sena 1960-talet". The Maytals gjorde en låt som hette Do The Reggay (dom stavade det så då) 1968, men musiken hette fortfarande rock steady. Reggaen existerade inte förrän i början av 70-talet, och blev väl riktigt stor i och med filmen The Harder They Come 1972 och The Wailers' album Catch A Fire och Burnin' 1973. Antalet artister och producenter som kunde ha nämnts istället för eller tillsammans med Bob Marley, Jimmy Cliff och Bunny Wailer är oräkneligt, men t ex Augustus Pablo, Lee Perry, Gregory Isaacs, Coxsone Dodd, Culture eller Burning Spear hade suttit fint.

Men idag har jag inte alls lyssnat på reggae. Efter att ha varit på en jättefin konsert med trion Trion, där dom framförde den instrumentala versionen av Forbidden Colours (som heter Merry Christmas, Mr. Lawrence, precis som filmen) av David Sylvian & Ryuichi Sakamoto, åkte jag hem och återupptäckte flera mästerverk som jag nästan helt glömt bort. Ruskigt bra. Kanske t o m nåt för UNESCOs lista...

20 oktober 2018

So feel this drumbeat (as it beats within)

Olja på trä. 40x30,5 cm. September 2018.

En målning som precis som dom två senaste (den här och den här) gjordes mycket snabbt, med mina mått mätt. Den här jobbade jag med under två kvällar. Direkt när målningen var klar tänkte jag döpa den till nåt som hade med dundunba (kan också stavas dununba, doundounba etc.) att göra: en västafrikansk rytm och dans som finns i oräkneliga varianter. Nasira spelar fyra av dom i mitt föregående inlägg.

Men så började jag nynna på Bob Marleys låt One Drop, där den vackra textraden som nu blev titeln ingår. Jag tänkte på när jag hörde låten första gången - det var sommaren 1980 och jag hade ganska nyligen upptäckt reggae-musiken och precis inhandlat Survival, Bob Marley & The Wailers fantastiska LP som kom året innan.  

Jag insåg hur sann denna textrad var för mej: snart fyrtio år senare finns reggaemusiken fortfarande i mitt blod och mitt hjärta är en trumma som spelar inom mej. Tack Bob. Och tack alla andra musiker världen runt som fyllt min själ med glädje under så många år.







22 december 2017

Ljuset är på väg tillbaka!

Igår var det årets mörkaste dag. Men redan idag är det en aning ljusare. Det finns en mening med att gå ut i trädgården igen och titta sej omkring och det firar jag genom att spela lite tidlös musik från den gamla goda tiden.

19 februari 2016

Nu är du en av oss

Olja på duk, 65x66 cm. 5 februari 1995.

Tillhör Peter Bergh, Stockholm.

Den här målningen samt två till fick jag bilder på av Peter för några dar sen. Jag hade inget minne av denna alls, i alla fall inte förrän jag såg den. Jag tackar Peter varmt för bilder på dom tre målningarna!

Exakt vad jag menade med titeln kan jag tyvärr inte erinra mej. Men när jag ser datumet (som står på baksidan) förstår jag att titeln med hundra procents säkerhet inte är en slump, eftersom datumet är det datum då Bob Marley skulle ha fyllt femtio år.

Uppdatering juli 2020: Numera räknas sjätte februari och inte femte februari som Bob Marleys födelsedag. Varför vet jag inte. 1995 var det hursomhelst fortfarande 5 februari som gällde.



24 januari 2016

I bought my baby a red radio, he played it all day a go-go a go-go

Idag är det jubileum här på bloggen: det är precis två år sen jag började lägga in bilder på mina tavlor här. Inlägget som du just nu läser, det hundratjugotredje i ordningen, handlar dock inte alls om konst - iallafall inte konst som målats på en tavla - utan om musik.

Utan musik skulle ingen av mina tavlor existera, varenda en görs och har gjorts till ackompanjemang av musik. Ibland kan det också vara t ex till ljudet av ån som flyter förbi och fåglarna som sjunger, men jag målar aldrig i tystnad.

Några år av mitt liv lyssnade jag faktiskt aldrig på musik, jag mådde inte alls bra under den perioden och tyckte inte att det fanns nån musik som var intressant överhuvudtaget. Det var precis innan punken kom. När punken föddes fick jag direkt tillbaka mitt musikintresse, men jag lyssnade på punk bara ett kort tag - jag älskade energin i den musiken, men för mej uppstod aldrig den riktiga känslan för jag tyckte inte musiken svängde. Det rättades till kort därpå när jag upptäckte den engelska ska-musiken, som hade samma energi som punken men dessutom ett sväng som jag fastnade för direkt. Kort därefter upptäckte jag den ursprungliga ska-musiken, som ju uppstod på Jamaica på 60-talet. Den i sin tur ledde vidare till rocksteady och reggae. Jag var fast. För alltid. Jag tycker fortfarande att reggaemusiken från 70-talet är bland det absolut bästa som mänskligheten åstadkommit.

När den engelska ska-musiken var som störst fanns det tre stora band: Madness, The Specials och The Selecter. Madness blev den populäraste och mest långlivade gruppen. Deras ska-musik gick snabbt vidare till pop. Specials lånade mycket från den gamla goda tiden och dom gjorde även rena covers, men också några egna riktigt bra låtar. Selecter lånade faktiskt nästan ingenting från den äldre ska-musiken, dom hade en egen, väldigt hetsig stil som jag älskade. Gruppens texter var verkligen inte märkvärdiga (se exempel i rubriken till detta inlägg!), men Selecter stack ut rejält på ett annat sätt: gruppen bestod nästan enbart av svarta musiker (Madness bestod enbart av vita män, Specials hade två svarta sångare) och dessutom en kvinna, Pauline Black, på sång. Jag firar nu bloggens tvååriga födelsedag genom att gå trettiosex år tillbaka i tiden och lyssna på tidlös musik med min gamla favoritgrupp. Hundra procent playback, men vad fan!



PS. Några underbara detaljer som skulle kunnat bli ett nytt inlägg med rubriken "Allt var inte sämre förr", men som jag istället publicerar här och nu!

För det första: hur ofta ser man idag en kvinna som visserligen inte spelar nåt instrument (förutom tamburin då) men som ändå är en naturlig del av gruppen? Hon är inte klädd i utmanande kläder och behöver inte heller visa bröst eller stjärt i närbild för att få vara med bland grabbarna.

För det andra: det är visserligen playback, men ändå fick dom tydligen bara en tagning på sej. Redan efter tre sekunder tappar basisten något (en tröja? några papper?) som sen ligger kvar under hela låten. Då och då trampar såväl han som andra dessutom på detta föremål. Varför han överhuvudtaget har detta i handen när han stormar in är en stor gåta. Men just detta tillför ändå liv åt det hela. Idag hade nån naturligtvis skrikit "BRYT!" innan ens sången hade börjat.

För det tredje: helt ljuvligt att få se musiker spontandansa till sin egen låt, utan att en enda koreograf fått vara där och lägga fingrarna emellan! Sån här struttig kaosdans är så totalt otidsenlig att den inom kort kommer att vara det allra senaste...inshallah! DS.

25 maj 2015

Love Me Forever

Olja på duk och tyg. 52,5x45 cm (med ram). 2013-2015.

Tillhör Hans Hermansson, Delsbo.

Även fast det står 2013-2015 här ovanför så påbörjades målningen redan 2006. Jag höll på med den i några år innan den blev stående i ett hörn.

2013 tog jag fram den, klippte bort en bit till höger, sydde på en ny tygbit till vänster samt skrapade bort det mesta av den gamla målningen. Sen målade jag och skrapade då och då under ett år ungefär.

Ända sen i oktober förra året då jag flyttade in i mitt nya hus har jag tänkt fortsätta på den, men så såg jag för några veckor sen att det var för sent för det. Målningen var ju klar, men saknade en passande ram.

För några dar sen hittade jag så en perfekt ram: bitar av ett gammalt fönster, med träpluggar istället för spikar och med fönsterhakarna kvar. Och så var målningen klar, även fast den på ett sätt var det redan förra året. Men det visste jag inte då...

Så när är en målning klar? Hittills har jag aldrig suttit och målat och efter ett visst penseldrag bestämt att "nu är jag klar". Det är nåt jag ser dagen därpå, eller veckan därpå, eller året därpå... Ibland känns inte en målning klar ens när jag bestämmer att den är det - men jag förstår att med tiden kommer jag ändå att tycka det.

Ibland har jag också förstått att jag var klar, men fortsatt ändå - och då är det bara att börja om...

25 februari 2015

The World is Upside Down

Olja på duk. Hösten 1990.

Tillhör Håkan Elderstig, Stockholm.

Tavlan är tänkt att kunna hänga åt två håll, därför står "THE WORLD IS" åt ett håll och "UPSIDE DOWN" (i mitten längst ner) åt motsatt håll.






























Titeln har hämtat inspiration från denna låt med Joe Higgs:

02 november 2014

Hold On To This Feeling

Olja och akryl på duk, 34x30 cm (med ram). 2006-2009.


































Titeln kommer från en låt med Bob & Rita Marley. Originalet gjordes av Jr. Walker & The All Stars.


03 februari 2014

New Style

Olja på väv, 60x60 cm (med ram). 2000.

Det här är den enda målning som blev klar detta år.

När jag och en vän var i Lissabon hösten 1999 fick jag lust att så smått börja måla igen efter ett uppehåll på flera år. Jag blev inspirerad av allt vackert kakel jag såg där och tyckte dessutom att det var ett bra sätt att komma ifrån min gamla "stil" genom att inte måla nåt annat än fyrkanter.

Året efter blev även målningen Lissabon klar, men jag höll på med dom ungefär samtidigt.































Titeln kommer från en låt med Augustus Pablo:

27 januari 2014

Walk the Streets of Glory

Olja på duk, 2008.

Tillhör Inger Byström, Sundsvall.















Titeln kommer från denna låt med Israel Vibration: