All the children too young and thin sing bamboo music

Så här stod det i DN igår:

"Jamaicanska myndigheter vill att reggaemusiken ska hamna på FN-organet Unescos världsarvslista.

Reggaen utvecklades på Jamaica under det sena 1960-talet. Artister som Bob Marley, Bunny Wailer och Jimmy Cliff hjälpte till att göra den bastunga baktakten stor i resten av världen. Andra som ansökt om att komma med på listan är parfymtillverkningen i den franska staden Grasse och den irländska sporten hurling.

Tidigare har världsarvsstatusen bland annat tilldelats napolitansk pizza, tysk orgelbyggarkonst och turkiskt visselspråk. Totalt finns 399 kulturfenomen på listan."

Jag såg nyss att förslaget att reggae ska hamna på UNESCOs världsarvslista har lagts fram. Det låter som ett utmärkt förslag i mina öron! Ingen annan musikstil har nått en så stor publik med så små resurser - musik från slummen med ett fredsbudskap har ju oftast ingen chans i vår genomkommersialiserade värld. Och om man inte bara räknar in oss västerlänningar, utan hela jordens befolkning, så torde ingen artist genom musikhistorien vara så välkänd som Bob Marley.

Jag gläds också åt att man stavat reggae rätt - inte reagge eller reggea. T o m i en dokumentär jag såg om mordförsöket på Bob Marley 1976 så hade man genomgående stavat fel.

Dessutom gläds jag åt att det nuförtiden kan skrivas om reggae i en svensk tidning utan att man måste nämna nåt om ganjarökning.

Så jag kan faktiskt förlåta vissa faktafel, som att reggaemusiken "utvecklades under det sena 1960-talet". The Maytals gjorde en låt som hette Do The Reggay (dom stavade det så då) 1968, men musiken hette fortfarande rock steady. Reggaen existerade inte förrän i början av 70-talet, och blev väl riktigt stor i och med filmen The Harder They Come 1972 och The Wailers' album Catch A Fire och Burnin' 1973. Antalet artister och producenter som kunde ha nämnts istället för eller tillsammans med Bob Marley, Jimmy Cliff och Bunny Wailer är oräkneligt, men t ex Augustus Pablo, Lee Perry, Gregory Isaacs, Coxsone Dodd, Culture eller Burning Spear hade suttit fint.

Men idag har jag inte alls lyssnat på reggae. Efter att ha varit på en jättefin konsert med trion Trion, där dom framförde den instrumentala versionen av Forbidden Colours (som heter Merry Christmas, Mr. Lawrence, precis som filmen) av David Sylvian & Ryuichi Sakamoto, åkte jag hem och återupptäckte flera mästerverk som jag nästan helt glömt bort. Ruskigt bra. Kanske t o m nåt för UNESCOs lista...