6 augusti 2019

La guitarra andaluz

Olja på duk. 65x54 cm. 1991. Tillhör Anders Fandén, Jämshög.



Den här sommaren har bjudit på flera trevliga överraskningar. Här kommer nu den tredje målningen från den tid då jag målade som mest intensivt (1990-91) som hux flux trillat in i mitt galleri! Se även den här och den här.

La guitarra andaluz kände jag igen så fort jag såg den. Jag har inte tänkt på den på åratal, men fick direkt en minnesbild av när jag gjorde den. Det var hösten 1991 i min lägenhet på Storgatan 47 i Sundsvall. 

Närmare presentation av den nyligen återfunna tavlan lämnar jag med varm hand över till konstkännaren Rolf Fandén! Jag vet inte om detta är filmat i Alaska-Håkans ökända lager av Bengt Lindström-förfalskningar (om du sett det legendariska avsnittet av Uppdrag Granskning från 2013 så vet du vad jag menar) eller hemma hos Rolf själv. Martin Tägtström, som nämns i klippen och som fick mej att börja måla en gång i tiden, kan du läsa lite om här.

Stort tack till Rolf samt till Lars Ehnebom, som lyckats fånga den stora konstkännaren på film!


26 juli 2019

I'll Be Your Mirror

Olja på pannå. 24x19 cm. 1991.

För ca två veckor sen presenterade jag den här målningen. Det var en stor händelse för mej att få veta vart den målningen tagit vägen. Efter tjugoåtta år fick jag svaret, men varken Erika eller jag vet exakt hur målningen hamnat hos henne. Men, inte nog med det: hon hade en målning till i sin ägo! Eftersom hon visste att hon inte köpt målningarna av mej frågade hon om hon fick göra det nu, men eftersom jag blev väldigt förtjust i målningen som jag presenterar här och nu (och som jag inte kan minnas att jag gjort!) bestämde vi istället att hon fick behålla en och jag fick en tillbaka.

Så här ser den ut som nu har hittat hem till mej igen. Jag känner igen flera element som går igen i mina målningar av idag. Jag gillar den väldigt mycket.



Titeln är naturligtvis hämtad från Velvet Undergrounds jättefina låt.


18 juli 2019

Let's All Unite

När jag var i Abéné i Senegal 2011 lärde jag känna en ung man som hette Bilali. Han var väldigt fattig, som så många andra, men han hade ändå en stadig (men blygsam) inkomst eftersom han kunde virka. Jag såg honom aldrig utan sin virkning. Han virkade t o m medan han promenerade runt i byn.

Efter några dar frågade han om han fick virka en mössa åt mej. Det fick han såklart. Jag sa att jag gärna ville ha en rastamössa, men inte en sån där jättestor som allt hår ska få plats i - eftersom jag inte har nåt hår. Han sa att jag inte skulle ha en rastamössa utan en som skulle vara perfekt för mej.

Efter några dar kom han med mössan. Den var jättevacker, randig i två färger: svart och vitt. Han hade även gjort ett armband i svartvitt. Jag tackade honom, betalade och tänkte att han säkert på nåt sätt förstått att jag var färgblind och att han därför ansåg att svart och vitt var mina färger.

Jag visade mössan för min dåvarande flickvän och flera andra. Alla fick nåt märkligt i blicken, ungefär som att dom blev lite rörda. Eller stolta. Jag tyckte mössan tyvärr var lite för liten, men jag slet och drog i den så att den töjdes ut lite och sen satte jag på mej den framåt kvällen när min flickvän och jag tog en promenad i byn. Vi hann knappt komma utanför dörren förrän folk som passerade oss eller satt vid kafébord började applådera. Flera sprang ifatt mej och ville trycka min hand, ett par stycken kramade mej. Jag förstod ingenting. Tyckte dom att mössan var så snygg? Min flickvän förklarade då (mycket förvånad över att jag inte fattat det själv) att svart och vitt står för ju enhet mellan svarta och vita. Alla dom som överlyckliga sprang fram till oss hade aldrig förut sett en vit man som så tydligt stod för allas lika värde.

Nästa dag, när jag träffade Bilali igen och han redan var på gång med en ny virkning, tackade jag honom så mycket. Han sa att han virkat den mössan till mej för att jag inte såg ner på honom eller dom andra i byn för att dom var fattiga utan behandlade dom med respekt.

Detta gjorde mej glad naturligtvis, men också förvånad: blev han och dom andra inte behandlade med respekt av andra vita? Jag fick inget riktigt svar på detta, men jag har funderat en del på det. Kanske är det så enkelt att för oss här i västvärlden så har färgerna svart och vitt inte nåt speciellt symbolvärde. Jag vet inte om det här gäller över hela Afrika, kanske inte ens över hela Senegal, kanske inte ens utanför den här lilla vackra byn. Men ända sen dess har svart och vitt fått en ny betydelse för mej. Mössan som jag köpte krympte ännu mer efter att jag dumt nog försökte tvätta den, så den bär jag sällan. Men jag försöker alltid ha nånting som är svart och vitt när jag t ex är med och spelar på konserter.

Hursomhelst, för mej har det alltid varit och kommer alltid att vara så som Hugh Mundell så vackert sjöng om: "I'm a member of the human race/Don't judge me by the color of my face/Whether you're black or white/Let's all unite."


(Inspiration till texten du nyss läst fick jag när jag såg att Individuell Människohjälp spelat in en film om vardagsrasism. Om du läst nån av mina tidigare texter om färgblindhet så vet du hur sjukt trött jag är på att ordet färgblind - en medfödd defekt som drabbar fem-sex procent av befolkningen - numera handlar om huruvida man gör skillnad på människor utifrån hudfärg.

Vad heter då den där filmen? Gissa tre gånger! Okej, ja, det var rätt redan på första gissningen: Färgblind, naturligtvis.)

15 juli 2019

Siesta

Olja på papper och trä. 32x42 cm (med ram). Sommaren 2018-juli 2019.

En målning som åtminstone för mej inger stillhet och ro. Jag gjorde den ganska snabbt, förutom fyrkanten i nedre högra hörnet. Efter att den tillkom kändes målningen komplett.


13 juli 2019

Endast tiden skiljer oss åt

Olja på duk. 27x23 cm. 1990 (ev. 1991). Tillhör Erika Henriksson, Stockholm.

Igår hände nåt som inte händer varje dag: jag fick en bild skickad till mej på en målning som jag gjorde för nästan trettio år sen! Stort tack Erika! Jag har faktiskt efterlyst den här på bloggen för några år sen. I efterlysningen skrev jag att jag trodde att den var ca 20x20 cm, och det visade sej stämma rätt så bra. Titeln var lite annorlunda än jag mindes, jag trodde den hette Det är bara tiden som skiljer oss åt. Men annars ser den ut ungefär som jag hade för mej. Det är inte alltid det är så med mina gamla målningar - ibland minns jag dom inte alls.

Själva budskapet i målningen är nåt som jag funderat på ända sen jag för första gången var tillräckligt stor för att fundera: "Varför går det inte dinosaurier omkring på jorden idag? Varför bor vi i hus och inte i grottor? Varför är farmor så gammal medan jag bara är ett litet barn?" Ungefär så tänkte jag när jag var liten och jag kom fram till att alltihop beror på tiden. Tiden som går. "Men vad är då tiden? Och kommer tiden nån gång att ta slut?" fortsatte mina tankar.

Än idag ser jag det som att vi på sätt och vis är fångar i tiden - vi kan inte påverka i vilken tid vi råkat bli födda, vi kan inte bestämma när vi ska dö. En del föddes och dog på 1700-talet medan andra inte ens är födda än. Bara tiden vet vad som ska hända imorron. Eller kanske inte ens tiden vet. Den märkliga tiden - som gör att vi människor med tiden lär känna varann, men som också när tiden är inne skiljer oss från varann.

12 juli 2019

En målning växer fram

Jag skrev i mitt förra inlägg att jag målar sakta. Det stämmer verkligen. Jag älskar att måla, om jag får göra det i min egen långsamma takt. Men: jag kan hålla på intensivt med en målning när jag väl jobbar med den! Sen kan det gå ett halvår då jag bara ser på den ibland och funderar på hur jag ska fortsätta. Om jag ska fortsätta.

Det är väldigt sällan jag tar bilder på målningar jag håller på med, men alldeles nyss upptäckte jag i datorn en bild på Rådjur och andra varelser i skogen, som jag fotat i juli 2015, nästan två år innan den blev klar. Skillnaderna är inte stora. Men viktiga!

Överst det färdiga resultatet, så slipper du klicka till 2017 för att jämföra. Och nedanför som tavlan såg ut 2015.



11 juli 2019

Sommarfynd

Jag har väldigt svårt för att börja måla på en helt vit duk. Ibland gör jag egna dukar av tyg eller pannåer av trä- eller spånskivor, men oftast använder jag mej av gamla pannåer eller dukar som jag målar över. 

Men idag var det tyvärr helt slut på både dukar och pannåer, så det fick bli en loppistur.

Jag besökte en jättefin loppis där priset för tavlorna - oavsett storlek - efter lite förhandlande blev 30 kr styck. Alltså 270 kr för dessa alster. Väl investerade pengar, tycker jag. Med min målningstakt kommer dom att räcka i flera år...och då tänker jag inte ens måla över alla, ett par stycken tycker jag är lite för vackra för det.

I vanliga fall brukar det mest vara landskap av olika slag jag hittar på loppisar, men eftersom det är sommar blev temat blommor! Stort tack till A Hedin, W Lindström, Gajzon (tror jag iallafall att det står!) och några andra glada amatörer som här får ställa ut tillsammans för första gången:

4 juli 2019

Nytt för idag!

Fr o m idag finns mitt galleri även på Instagram!

Dock i en light-version. Det är väldigt krångligt att skriva där, om man jämför med hur lätt det är att skriva här

På Instagram kommer det inte att bli ett komplett galleri, utan jag kommer bara att lägga ut målningar som är till salu (plus kanske lite annat smått och gott).

23 juni 2019

Festligt, fartfyllt, färgblint



Nu medan fotbolls-VM för damer pågår fick jag lite ny inspiration till att skriva om färgblindhet. Det har jag gjort flera gånger tidigare, t ex här. Den här gången började jag fundera på hur ofta det händer att en färgblind kvinnlig fotbollsspelare haft problem med att kunna skilja på dom olika lagen, och det ledde till det här inlägget.

Många fler män än kvinnor är ju färgblinda, och då och då händer det att nån modig manlig färgblind fotbollsspelare vågar säja till om att han vill att hans eget eller det andra laget ska ha en annan färg på tröjorna. Naturligtvis blir det nästan alltid nej, eftersom det inom fotbollen fortfarande råder en machokultur där man ofta ser ner på den som på nåt sätt är avvikande. Men kanske finns det ett litet ljus i mörkret ändå?

I november förra året spelades en match mellan GAIS och Öster. Det var hemmamatch för GAIS, som har gröna tröjor. Bortalaget Öster har röda tröjor. Om alla människor vore normalseende skulle alltså inget av lagen behöva byta tröjor. GAIS-spelaren Calle Wede vågade dock be Öster om just detta p g a hans färgblindhet. Det normala är ju att bortalaget är dom som byter tröjor, men Öster-tränaren Christian Järdler vägrade: "Jag vet om att Calle Wede är färgblind men vi känner att röda tröjor är Östers färg." Inför en sån monumental oförståelse av Calles handikapp ställde dom andra i GAIS upp för Calle och fast laget hade hemmaplan spelade dom i vitt. All heder åt GAIS för detta! 

Men det hela är ändå helt obegripligt. Enligt den statistik jag hittat bör det finnas två färgblinda fotbollsspelare på planen i varje manlig fotbollsmatch! Räknar man med att 7 % av dom 22 spelarna är färgblinda blir det 1,54, räknar man med 8 % blir det 1,76 och räknar man med 9 % blir det 1,98.

Illustrerad Vetenskap: "Att färgblindhet har genetiska orsaker förklarar även varför män drabbas oftare än kvinnor (cirka 7 procent mot 0,5 procent)."

Wikipedia: "Det uppskattas att defekt färgsinne förekommer hos minst 8 % av den manliga befolkningen, men endast 1 % av den kvinnliga."

Netdoktor: "1 av 12 pojkar föds färgblinda, medan motsvarande siffra för flickor är färre än 1 av 100." (1 av 12 pojkar = ca 8, 3 %. Färre än 1 av 100 av flickorna är ju en mycket obestämd siffra, det verkar mest vara en gissning.)

Zeiss: "Det drabbar 9 % av männen men bara 1 % av kvinnorna."

För att återgå till mina funderingar angående kvinnliga färgblinda fotbollsspelare så är det ju statistiskt sett inte alls säkert att det finns en enda på planen under en match. Men i var fjärde eller femte match måste det ju vara nån! Kanske är det då ännu svårare för en kvinna än för en man att våga säja till? Och eftersom det för Calle Wede och andra män är i princip omöjligt, hur svårt ska det då inte vara för en kvinna?! Omöjligare än omöjligt är ju svårt att hitta ett ord för.

Detta ord - som ännu inte finns - kategoriserar även hur det är att få SMHI, SVT, SL eller andra företag att ändra sina tabeller och kartor etc. så att även vi som inte kan se färger på ett normalt sätt kan ta del av informationen. Jag har själv försökt och aldrig sett nån förbättring. Men även här finns ett litet ljus i det färgblinda mörkret! Det ljuset står företaget Arkitektkopia för. Redogörelsen för hur många som är färgblinda är visserligen luddig - "Ungefär 450 000 svenskar lider nämligen av färgblindhet - allra främst män" - men fortsättningen är desto mer läs- och tänkvärd: "Du bör ha det i åtanke ifall du vill använda färg för att markera viktig information. För färgblinda kan till exempel tunnelbanekartor med sina röda, blå och gröna linjer vara nästintill oläsliga."

Just det där "du bör ha det i åtanke ifall du vill använda färg för att markera viktig information" borde ingå i grundkurs 1 för alla som sysslar med kommunikation via färg. Inte minst kvinnliga och manliga fotbollsklubbar. Och naturligtvis inte bara fotbollsklubbar, utan alla klubbar i alla sporter!

För precis när jag tänkte avsluta det här inlägget nästan i dur fick jag syn på en riktigt skrämmande artikel. Nu handlar det inte om fotboll utan om handboll. Den stackars målvakten Kristoffer Fredin, som lider av en sällsynt form av färgblindhet (lika vanlig/ovanlig bland kvinnor som män) där man har svårt att skilja på blått och gult, fick inte byta boll till en med en färg han kunde se! Tränaren i motståndarlaget, som vägrade bollbyte, uttrycker sej på detta sätt: "Alla har sina handikapp. Tänk om vi hade haft en jättekort målvakt, skulle vi då få säja att man inte får skjuta i kryssen? Ska vi viktanpassa också?"

Jag avslutar för denna gång. Jag saknar ord för att fortsätta. Jag ser ett ljus i mörkret, men det är fortfarande långt borta...

21 juni 2019

Jarabi

Så vackert. Sona Jobarteh kommer till årets Urkult. Ser verkligen fram emot det - och hela Urkult förstås!


3 juni 2019

Trädgårdsmästaren

Olja på juteväv och pannå. 48x40,5 cm. Mars/april-juni 2019.

Det här är en målning som jag gjorde ganska snabbt, men som jag sen suttit och tittat på länge. Och varje gång upptäcker jag nya saker. Definitivt handlar det om den stora sorgen jag känner över en fantastisk människa som dog för ett år sen imorron. Men det handlar också om det vackra i livet som trots allt finns överallt runt omkring oss. Resten lämnar jag åt dej, kära bloggbesökare.

(Och till dej Carin skriver jag att när jag sökte på Google på "den stora trädgårdsmästaren" - som f ö kunde passa in på dej - dök det upp texter om både Jesus och Stalin! Hoppas det kan få dej att skratta i din himmelska trädgård.)


12 maj 2019

Vågornas rytm

Akryl och olja på duk. 47x56 cm (med ram).



Flera gånger på senare tid har det smugit sej in hav och båtar i målningarna jag jobbar med. Jag älskar verkligen havet - så länge jag är kvar på land... Ute till havs känner jag ett visst obehag. Men det är nåt magiskt och vackert och mäktigt också med att befinna sej så långt från land att man bara ser vatten. Ungefär som i öknen, fast tvärtom.

Den här målningen har jag inte jobbat med ett dugg sen 2016. Jag gjorde den väldigt snabb i en stil som var rätt influerad av aboriginernas fantastiska konst med många små prickar. Sen målade jag över den i några omgångar och sen tänkte jag fortsätta på den. Så blev det inte. En vän till mej kom in i ateljén för nästan tre år sen och tyckte att den var helt klar. Det höll jag inte alls med om. Då. Men nu gör jag det. Efter att ha tittat på den många gånger under flera år (först för att fundera på vad jag skulle lägga till eller ta bort) gjorde jag idag en ram till den och så fick den sin titel. Titeln har jag funderat på ett tag. Men som några gånger förut när jag precis signerat tavlan och skrivit titeln (på baksidan) ändrade jag mej och kom på en mycket bättre!

8 april 2019

Ranking Full Stop

På våren 1980 köpte jag The Beats singel Ranking Full Stop efter att ha hört den på Poporama (tror jag det var). Låten var egentligen B-sidan på singeln, men blev mycket mer känd än A-sidan, som är en cover på en Smokey Robinson-låt.


Senare samma år köpte jag bandets första LP och lyssnade på den många gånger. Där i slutet av 70-talet och början av 80-talet fanns så enormt mycket bra brittisk ska och reggae, som jag än idag lyssnar på då och då - ofta med precis lika stor glädje som då. Listan kan göras lång över grupper och artister som - enligt mej - hade 100 % kraft och energi på sitt första (och ibland även andra) album, men sen kanske alltför snabbt gav ut ett album till och kanske ännu ett... Förutom The Beat t ex The Selecter, The Specials, Madness, Linton Kwesi Johnson, Steel Pulse, Aswad, UB40 och Misty In Roots. Dessutom grupper som kanske i första hand var punkgrupper, men ändå gjorde fantastiska reggaelåtar. Tänker främst på The Clash såklart, men även The Ruts.

Idag läste jag att att Ranking Roger, frontmannen i The Beat, dog för ett par veckor sen i sviterna av lungcancer som spritt sej till hjärnan. Som jag skrivit om tidigare här på bloggen dog en av mina allra bästa vänner här i världen i cancer förra året och därför kändes det här beskedet väldigt deppigt.

Vila i frid Roger, tack till dej. Här är ett klipp från den tid när The Beat var som allra bäst:


31 mars 2019

Dom magiska dagarna: fjärde dagen (Funky Nassau)

Olja på duk. 31,5x41,5 cm (med ram). Januari-mars 2019.

Medan jag höll på med denna målning lyssnade jag på en spellista där Funky Nassau ingick, jag hade inte hört låten på ett tag och det slog mej hur fantastiskt svängig den är! Jag tänkte direkt döpa tavlan efter den, men samtidigt smälter den så väl in i serien Dom magiska dagarna, så det fick bli en kompromiss.

Precis nu när jag skriver detta inlägg så kollade jag lite mer noga på vad Gud enligt Bibeln skapade just på den fjärde dagen. Då stötte jag på den här fantastiska frågan av sign. Micke: "Det här är en fråga som kanske känns fånig, men som jag har grubblat ett tag på. Enligt skapelseberättelsen så skapade gud solen och månen och stjärnorna för att utmärka dagar och år på den fjärde dagen. Hur kunde gud veta att det var den fjärde dagen om han ännu inte skapat dagar?"



Leve våren!

Våren kommer tidigare till Hälsingland i år än i fjol! Förra året tog jag ett foto av mina krokusar på precis samma plats den tionde april.

9 februari 2019

Teknikens under anno 2019

Idag, nionde februari, fick jag ett meddelande om att "ett antal ändringar" kommer att göras "på Bloggers Google+-integration" och att ändringarna började gälla för fem dar sen! Jag vet inte exakt vad det som står här nedanför betyder, men tydligen kommer vissa kommentarer att plockas bort. I dessa dagar då folk verkar fastvuxna med sina mobiler och internet existerat i åtminstone tjugofem år, är det ändå tydligen omöjligt att föra över kommentarer till Blogger. Det enda som händer är dock - såvitt jag förstår - att vissa kommentarer försvinner. Inget mer än så. Visar det sej att mer saker försvinner ut i cyberrymden, så får jag väl flytta hela galleriet till Instagram eller nåt.

Efter meddelandet om att Google+ API kommer att fasas ut i mars 2019 kommer ett antal ändringar att göras på Bloggers Google+-integration den 4 februari 2019. 

Google+-widgetar: Stöd för widgetarna "+1-knappen”, "Följare på Google+” och "Märke för Google+” i Layout kommer inte längre att vara tillgängliga. Alla förekomster av dessa widgetar kommer att tas bort från din blogg. 

+1-knappar: +1/G+-knapparna och Google+-delningslänkarna under blogginlägg och i navigeringsfältet kommer att tas bort. 

Observera att om du har en anpassad mall som innehåller Google+-funktioner måste du eventuellt uppdatera mallen. Kontakta din malleverantör för råd. 

Google+ Kommentarer: Stöd för Google+ Kommentarer kommer att försvinna och alla bloggar som använder Google+ Kommentarer kommer nu att använda Blogger-kommentarer. Kommentarer som har publicerats som Google+ Kommentarer kan inte flyttas till Blogger och kommer inte längre att visas i din blogg. 

3 februari 2019

Dom magiska dagarna: tredje dagen

Olja och akryl på duk. 34x34 cm. December 2018-januari 2019.

Den här målningen har varit i princip klar i ungefär en månad, men jag har inte kommit på nån titel till den. Jag har filosoferat och tänkt mycket medan jag jobbat med den och tittat på den, men ingen titel har kunnat täcka upp alla tankar jag haft. Men så plötsligt föll det sej naturligt att den är ju en del av den serie som jag startade i somras. Se och läs mer om det här och här!

1 januari 2019

Gott nytt år!

Gott nytt år tillönskas alla bloggbesökare och alla andra: alla som lever, alla som har levat och alla som ska leva...medan vår jord snurrar vidare...


Just nu målar jag inte så mycket, förutom inne i mitt huvud. Rätt som det är sätter jag mej framför staffliet och låter dessa målningar komma ut. Men för närvarande, medan varje dag är en nedräkning till våren, håller jag istället på och bygger en kamale ngoni som jag ska sätta mej och spela på utomhus på vårens första dag!


23 november 2018

All the children too young and thin sing bamboo music

Så här stod det i DN igår:

"Jamaicanska myndigheter vill att reggaemusiken ska hamna på FN-organet Unescos världsarvslista.

Reggaen utvecklades på Jamaica under det sena 1960-talet. Artister som Bob Marley, Bunny Wailer och Jimmy Cliff hjälpte till att göra den bastunga baktakten stor i resten av världen. Andra som ansökt om att komma med på listan är parfymtillverkningen i den franska staden Grasse och den irländska sporten hurling.

Tidigare har världsarvsstatusen bland annat tilldelats napolitansk pizza, tysk orgelbyggarkonst och turkiskt visselspråk. Totalt finns 399 kulturfenomen på listan."

Jag såg nyss att förslaget att reggae ska hamna på UNESCOs världsarvslista har lagts fram. Det låter som ett utmärkt förslag i mina öron! Ingen annan musikstil har nått en så stor publik med så små resurser - musik från slummen med ett fredsbudskap har ju oftast ingen chans i vår genomkommersialiserade värld. Och om man inte bara räknar in oss västerlänningar, utan hela jordens befolkning, så torde ingen artist genom musikhistorien vara så välkänd som Bob Marley.

Jag gläds också åt att man stavat reggae rätt - inte reagge eller reggea. T o m i en dokumentär jag såg om mordförsöket på Bob Marley 1976 så hade man genomgående stavat fel.

Dessutom gläds jag åt att det nuförtiden kan skrivas om reggae i en svensk tidning utan att man måste nämna nåt om ganjarökning.

Så jag kan faktiskt förlåta vissa faktafel, som att reggaemusiken "utvecklades under det sena 1960-talet". The Maytals gjorde en låt som hette Do The Reggay (dom stavade det så då) 1968, men musiken hette fortfarande rock steady. Reggaen existerade inte förrän i början av 70-talet, och blev väl riktigt stor i och med filmen The Harder They Come 1972 och The Wailers' album Catch A Fire och Burnin' 1973. Antalet artister och producenter som kunde ha nämnts istället för eller tillsammans med Bob Marley, Jimmy Cliff och Bunny Wailer är oräkneligt, men t ex Augustus Pablo, Lee Perry, Gregory Isaacs, Coxsone Dodd, Culture eller Burning Spear hade suttit fint.

Men idag har jag inte alls lyssnat på reggae. Efter att ha varit på en jättefin konsert med trion Trion, där dom framförde den instrumentala versionen av Forbidden Colours (som heter Merry Christmas, Mr. Lawrence, precis som filmen) av David Sylvian & Ryuichi Sakamoto, åkte jag hem och återupptäckte flera mästerverk som jag nästan helt glömt bort. Ruskigt bra. Kanske t o m nåt för UNESCOs lista...

20 oktober 2018

So feel this drumbeat (as it beats within)

Olja på trä. 40x30,5 cm. September 2018.

En målning som precis som dom två senaste (den här och den här) gjordes mycket snabbt, med mina mått mätt. Den här jobbade jag med under två kvällar. Direkt när målningen var klar tänkte jag döpa den till nåt som hade med dundunba (kan också stavas dununba, doundounba etc.) att göra: en västafrikansk rytm och dans som finns i oräkneliga varianter. Nasira spelar fyra av dom i mitt föregående inlägg.

Men så började jag nynna på Bob Marleys låt One Drop, där den vackra textraden som nu blev titeln ingår. Jag tänkte på när jag hörde låten första gången - det var sommaren 1980 och jag hade ganska nyligen upptäckt reggae-musiken och precis inhandlat Survival, Bob Marley & The Wailers fantastiska LP som kom året innan.  

Jag insåg hur sann denna textrad var för mej: snart fyrtio år senare finns reggaemusiken fortfarande i mitt blod och mitt hjärta är en trumma som spelar inom mej. Tack Bob. Och tack alla andra musiker världen runt som fyllt min själ med glädje under så många år.








27 september 2018

Rakt in i hjärtat...

Det finns musik som går rakt in i hjärtat, utan omvägar. Jag såg det här klippet med Nasira (dotter till mästartrummarna Mamady Keïta och Monette Marino Keïta) för första gången för några veckor sen - det är verkligen bland det bästa jag sett och hört i mitt liv.


26 september 2018

Liv, död och solrosor

För andra året i rad finns det en pampig solrosallé på vägen in till mitt hus. Årets allra högsta solros blev 3,45 m - trots den varma och torra sommaren!

Nästa år ska allén bli både längre och högre.

Carin, som var en av mina bästa vänner här i livet, dog i juni efter lång tids kamp mot sin cancer. Bland det sista vi gjorde tillsammans var att vi planterade solrosfrön, som nu har växt till denna fantastiska allé.


Bild tagen andra september.


Bild tagen två veckor senare. Kompletterad med mej själv och två andra solrosdyrkare: Leo och Mimmi. Leo var Carins och är allas vår nära vän och Mimmi är Carins fantastiska dotter. Mimmi träffade jag första gången när hon var en vecka gammal och låg i en vagga och sov lugnt. Det enda som hördes i rummet förutom små snarkningar var ljudet från P1, som stod på lite lågt i bakgrunden. Mot slutet av sitt liv sov även Mimmis mamma mycket och även hon hade P1 stillsamt i bakgrunden... Cirkeln är sluten på ett sorgligt, märkligt och fint sätt när vi nu alla står bland dom solrosor som Carin var med om att plantera.

11 augusti 2018

Dom magiska dagarna: andra dagen

Olja på trä. 30x37,5 cm. Juli 2018.

Del två av dom magiska dagarna

Precis som föregående målning så gjordes den här under bara en enda kväll och med endast två färger.



9 augusti 2018

Dom magiska dagarna: första dagen

Olja och akryl på trä. 30x40 cm. Juli 2018.

Nån gång för ca tjugo år sen hade jag en fantastiskt vacker dröm. Den var otroligt detaljerad och utspelade sej - som jag fick veta i drömmen - mellan 14 och 22 juni 1992, alltså flera år tidigare än då jag faktiskt drömde den. Dessa dagar kallades i drömmen för dom magiska dagarna. Jag kan inte minnas tillräckligt för att beskriva drömmen exakt, men det handlade iallafall om jordens skapelse, om livet här på jorden och om den hjälp vi får från osynliga, magiska krafter. 

Vissa dagar när jag vaknat nu under sommaren tycker jag mej skymta små varelser i trädgården, men dom försvinner i exakt samma ögonblick som jag tycker att jag får syn på dom. Ett sånt litet ögonblick var min inspiration till den här målningen, som faktiskt blev klar under bara en kväll (så gott som).

Kvällen efteråt gjorde jag en målning till lika snabbt. Båda gjordes på tjocka träskivor och jag tyckte att målningarna hörde ihop på nåt sätt, trots att dom är väldigt olika, och så kom jag att tänka på drömmen jag drömde för länge sen.

Den andra målningen fick därmed heta Dom magiska dagarna: andra dagen (se ovan). Om jag ska följa drömmen så blir det ju sammanlagt nio målningar, men med min normala målningstakt skulle det isåfall ta flera år innan alla var klara. Men ytterligare en eller ett par till är iallafall på gång...

2 juli 2018

Färgblindhet i Almedalen

Det var ett tag sen nu som jag skrev om färgblindhet. Men idag när jag hörde om vad som händer i Almedalen kände jag att det är dax igen.

Ordet färgblindhet betyder ju nuförtiden inte bara att man endast kan se ett fåtal färger (som jag själv), dessutom har det ju också nån sorts oklar betydelse om att man inte gör skillnad på hudfärger. Tror jag iallafall... Förvirringen kring detta har jag skrivit om förut.

Men - dessa två betydelser är fr o m idag inte nog. Idag bestämde nämligen polisen i Almedalen att Nordiska motståndsrörelsen får ha ett bokbord bredvid RFSL Ungdom under Almedalsveckan. RFSL Ungdom gör naturligtvis det enda logiska, dom ställer in sin närvaro i Almedalen. Dom och alla andra som kan sin historia vet ju att om Nordiska motståndsrörelsen eller andra nazister styrde över Sverige skulle RFSL totalförbjudas och samtliga medlemmar i organisationen skulle avrättas. Trots detta ser polisen inget problem med det hela. Så här säjer Elisabeth Anestad, biträdande kommenderingschef vid polisen:

"Vi får inte tycka något om någons åsikter, vi är helt färgblinda i vår tillståndsgivning, och vi sätter ingen före någon annan."

Att vara färgblind har nu alltså tyvärr fått ytterligare två nya betydelser, nämligen totalt historiskt okunnig och fullkomligt galen.