27 september 2018

Rakt in i hjärtat...

Det finns musik som går rakt in i hjärtat, utan omvägar. Jag såg det här klippet med Nasira (dotter till mästartrummarna Mamady Keïta och Monette Marino Keïta) för första gången för några veckor sen - det är verkligen bland det bästa jag sett och hört i mitt liv.


26 september 2018

Liv, död och solrosor

För andra året i rad finns det en pampig solrosallé på vägen in till mitt hus. Årets allra högsta solros blev 3,45 m - trots den varma och torra sommaren!

Nästa år ska allén bli både längre och högre.

Carin, som var en av mina bästa vänner här i livet, dog i juni efter lång tids kamp mot sin cancer. Bland det sista vi gjorde tillsammans var att vi planterade solrosfrön, som nu har växt till denna fantastiska allé.


Bild tagen andra september.


Bild tagen två veckor senare. Kompletterad med mej själv och två andra solrosdyrkare: Leo och Mimmi. Leo var Carins och är allas vår nära vän och Mimmi är Carins fantastiska dotter. Mimmi träffade jag första gången när hon var en vecka gammal och låg i en vagga och sov lugnt. Det enda som hördes i rummet förutom små snarkningar var ljudet från P1, som stod på lite lågt i bakgrunden. Mot slutet av sitt liv sov även Mimmis mamma mycket och även hon hade P1 stillsamt i bakgrunden... Cirkeln är sluten på ett sorgligt, märkligt och fint sätt när vi nu alla står bland dom solrosor som Carin var med om att plantera.

11 augusti 2018

Dom magiska dagarna: andra dagen

Olja på gips. 30x37,5 cm. Juli 2018.

Del två av dom magiska dagarna

Precis som föregående målning så gjordes den här under bara en enda kväll och med endast två färger.



9 augusti 2018

Dom magiska dagarna: första dagen

Olja och akryl på gips. 30x40 cm. Juli 2018.

Nån gång för ca tjugo år sen hade jag en fantastiskt vacker dröm. Den var otroligt detaljerad och utspelade sej - som jag fick veta i drömmen - mellan 14 och 22 juni 1992, alltså flera år tidigare än då jag faktiskt drömde den. Dessa dagar kallades i drömmen för dom magiska dagarna. Jag kan inte minnas tillräckligt för att beskriva drömmen exakt, men det handlade iallafall om jordens skapelse, om livet här på jorden och om den hjälp vi får från osynliga, magiska krafter. 

Vissa dagar när jag vaknat nu under sommaren tycker jag mej skymta små varelser i trädgården, men dom försvinner i exakt samma ögonblick som jag tycker att jag får syn på dom. Ett sånt litet ögonblick var min inspiration till den här målningen, som faktiskt blev klar under bara en kväll (så gott som).

Kvällen efteråt gjorde jag en målning till lika snabbt. Båda gjordes på tjocka gipsskivor och jag tyckte att målningarna hörde ihop på nåt sätt, trots att dom är väldigt olika, och så kom jag att tänka på drömmen jag drömde för länge sen.

Den andra målningen fick därmed heta Dom magiska dagarna: andra dagen (se ovan). Om jag ska följa drömmen så blir det ju sammanlagt nio målningar, men med min normala målningstakt skulle det isåfall ta flera år innan alla var klara. Men ytterligare en eller ett par till är iallafall på gång...

2 juli 2018

Färgblindhet i Almedalen

Det var ett tag sen nu som jag skrev om färgblindhet. Men idag när jag hörde om vad som händer i Almedalen kände jag att det är dax igen.

Ordet färgblindhet betyder ju nuförtiden inte bara att man endast kan se ett fåtal färger (som jag själv), dessutom har det ju också nån sorts oklar betydelse om att man inte gör skillnad på hudfärger. Tror jag iallafall... Förvirringen kring detta har jag skrivit om förut.

Men - dessa två betydelser är fr o m idag inte nog. Idag bestämde nämligen polisen i Almedalen att Nordiska motståndsrörelsen får ha ett bokbord bredvid RFSL Ungdom under Almedalsveckan. RFSL Ungdom gör naturligtvis det enda logiska, dom ställer in sin närvaro i Almedalen. Dom och alla andra som kan sin historia vet ju att om Nordiska motståndsrörelsen eller andra nazister styrde över Sverige skulle RFSL totalförbjudas och samtliga medlemmar i organisationen skulle avrättas. Trots detta ser polisen inget problem med det hela. Så här säjer Elisabeth Anestad, biträdande kommenderingschef vid polisen:

"Vi får inte tycka något om någons åsikter, vi är helt färgblinda i vår tillståndsgivning, och vi sätter ingen före någon annan."

Att vara färgblind har nu alltså tyvärr fått ytterligare två nya betydelser, nämligen totalt historiskt okunnig och fullkomligt galen.

19 juni 2018

Utan ord eller CXLIV

Olja på juteväv. 35x43,5 cm. Våren/sommaren 2018.

CXLIV är det romerska sättet att skriva 144. Och tavlan består sammanlagt av 144 små fyrkanter.

15 juni 2018

Till Carin

"Quand un vieillard meurt, c'est une bibliothèque qui brûle."

("När en gammal människa dör, är det ett bibliotek som brinner upp.")

- Amadou Hampâté Bâ

Citatet ovan gäller såklart inte bara gamla människor, utan alla människor.

Vissa minnen har man bara tillsammans med en person. När den andra personen är borta är man ensam kvar. När man själv är borta finns inte minnena alls kvar i världen.

Nu är det bara jag som vet vad vi skulle göra med alla dom här långa pinnarna på bilden, vem som tog fotot och med vilken kamera, var i världen den här gården ligger och när bilden togs. Bara jag vet nu vem som lämnat kvar den ihoptejpade vattenslangen och - inte minst - vilken maträtt som du introducerade just vid det runda lilla bordet i bakgrunden och vilka som var med och åt den.

Och det är bara ett exempel bland miljoner.

Jag saknar dej obeskrivligt, men är tacksam för att jag fick lära känna en så fantastiskt fin person som du.

Men livet blir aldrig mer detsamma.


Kommer du ihåg när du första gången spelade den här musiken för mej?

16 maj 2018

Tröstande träd

Olja på duk. 48,5x40 cm (med ram). Maj 2018.


12 april 2018

Fåglar kommer alltid tillbaka

För ungefär ett och ett halvt år sen började jag se en väldigt vacker film om två små barn i en by nånstans i Afrika. Jag har för mej att deras fågel försvann och dom gav sej iväg för att leta efter den. Ute i djungeln träffade dom bl a på några döda släktingar, som visade sej bo där och leva ett till synes likadant liv som när dom levde. Dom satt och drack te och småpratade, men var ändå döda.

Tyvärr fick jag aldrig se hur det hela slutade. Internetuppkopplingen gav upp och bilden frös just på detta ställe. Jag tycker bilden är så vacker och orden så hoppfulla.

10 april 2018

Äntligen äntligen äntligen ÄNTLIGEN!

Den mest magiska tiden på året bestämde sej till slut för att börja just idag! Dom här små raringarna upptäckte jag nyss när jag var på väg ut för att hämta ved.

9 april 2018

En lycklig tid i mitt liv

Denna hemska, vedervärdiga, fasansfulla (orden räcker inte till) vinter som aldrig tar slut (iallafall här i Hälsingland) samtidigt som en av mina allra bästa vänner här i livet är så sjuk att det inte går att beskriva så sitter jag uppe mitt i natten och tänker på den lyckliga tid 2005 då just samma vän och jag tillbringade flera månader i den marockanska öknen. Varför stannade jag inte där? Vad gör jag här egentligen? Vad är meningen med alltihop? Så tänker jag iallafall just inatt, och jag har inga svar.






















Här ovanför ser vi byns handelsbod, från utsidan och insidan.

3 mars 2018

Koraspelaren

Olja på pannå, 44x36 cm. Klar i februari 2018, påbörjad 2016.



Kora, den västafrikanska harpan, är enligt mej världens vackraste instrument. Då menar jag inte utseendet på instrumentet utan soundet. Första gången jag kom i kontakt med det var på våren 1991 då jag hörde låten Yékéké med Jali Musa Jawara i Stig Vigs radioprogram Resväskor och bongotrummor. Strax därpå köpte jag Jali Musa Jawaras skiva Direct From West Africa (även utgiven på cd med titeln Yasimika), som jag lyssnat på hundratals gånger. Jag tycker skivan är precis lika bra nu som jag tyckte då.


Några år senare upptäckte jag Toumani Diabaté, som väl räknas som världens främste koraspelare tillsammans med Ballaké Sissoko och några till. 2006 såg jag Toumani Diabaté live i Stockholm med en stor orkester, men det allra bästa var när han i mitten av konserten helt själv gav en instruktion i hur man spelar detta fantastiska instrument. Med bara fyra fingrar tyckte jag han fick det att svänga mer än hela orkestern tillsammans. Det här är en inspelning från Nya Zeeland, men det var samma grej han körde i Stockholm (börjar efter 1.10):


Medan jag målat den här tavlan har jag lyssnat jättemycket på kora-musik och tavlan innehåller massor med symboler som kanske inte är helt lätta att förstå, men korans 21 strängar finns på målningen iallafall (det är dom vita strecken) och stallet som alla strängarna löper igenom är det mörkbruna partiet.

Jag avslutar det här inlägget med underbar musik av en annan av mina favoriter, Ballaké Sissoko.

25 februari 2018

Grattis Oumou!

Idag fyller Oumou Sangaré femtio år. Första gången jag hörde henne var 1991, då med låten Ah Ndiya. Första gången jag såg henne live var 1994, på Falu folkmusikfestival. Det var en helt magisk konsert, en av dom bästa jag sett i mitt liv.

Efter det dröjde det ända till 2012 innan jag såg henne igen. Det var på Mosebacke i Stockholm. Den konserten var inte lika bra, hon hade med sej ett lite för litet band, tyckte jag. I bandet ingick bl a banjospelaren Béla Fleck - jätteduktig, men med en scenutstrålning lika med noll. Hursomhelst, efter alla tusentals timmar jag lyssnat på henne bestämde jag mej för att efter konserten skulle jag verkligen gå fram till henne och tacka henne för alla dom gånger jag njutit av hennes musik. Jag hade tänkt göra så flera gånger tidigare med andra artister, men aldrig vågat. Men efter den här konserten skulle jag våga!

Efter konserten minglade hon (visserligen omgiven av ett par stadiga vakter) runt i publiken tillsammans med musikerna, men det var inte lätt att ta sej fram bland alla som ville göra samma sak som jag själv eller ta selfies med henne. Men rätt som det var dök min chans upp, jag stod plötsligt öga mot öga med henne och tackade henne på stapplande franska. Hon såg faktiskt lite rörd ut, sträckte ut sin hand och tackade mej innan vakterna förde henne vidare genom folkvimlet. 

Det finns hur många fantastiska inspelningar som helst med henne på YouTube, men jag väljer att visa den här. Jag tycker att det allra bästa är versionen av Seya, efter ca tjugofyra minuter, med dans av några hiphop-tjejer med ursprung i Mali men födda och uppväxta i Frankrike. Som Oumou säjer i presentationen av låten så förstår dom inte ett enda ord av vad låten handlar om, och kan inte den traditionella dansen, men dom förstår ändå. Djembespelet på den låten är också bland det bästa jag hört - den som vill gå en djembekurs behöver inte göra det, utan bara sätta sej och försöka härma det till synes enkla och otroligt distinkta kompet.

Måste också nämna det fenomenala avslutningsnumret (efter ca trettiotvå minuter), Thienadjan. Bara att luta sej bakåt och njuta! Eller dansa om man vill det.

24 februari 2018

Porträtt nr tre (Sommaräng)

Dagen efter att jag börjat lägga in porträtt på mej själv här på bloggen fick jag faktiskt ytterligare ett! Så nu presenterar jag det tredje och sista porträttet innan jag lägger ut en bild på min senaste målning.


Konstnären är Mimmi Trollet Ingelman Åslund. Mimmi gjorde den här dagen flera jättefina porträtt på personer iförda blå sommarklänning, däribland alltså jag själv. Inspiration till porträtten kommer från John Holm.


19 februari 2018

Porträtt av mej som flicka + en glad fjäril

Jag fortsätter på porträtt-temat ett tag till. Så här kommer en fantastisk bild till, men här har jag på mej en utstyrsel som gör att ni nog inte skulle känna igen mej om ni skulle stöta på mej nånstans ute i vimlet.

Konstnären som gjort den är sju år gammal och precis som föregående konstnär en av mina f d elever. Hen jobbade och slet jättelänge med dom vackra ögonen, sen gjordes resten av teckningen supersnabbt.

14 februari 2018

Porträtt och jubileum

Idag är det ett litet jubileum här på bloggen/galleriet/museet, för här kommer inlägg nr 150. Det firar jag genom att för första gången publicera en bild på mej själv! Som var och en kan se som kikar runt här så är jag inte speciellt förtjust i att synas på bilder. Men då och då händer det att jag får mitt porträtt målat. Jag tycker själv att detta är en av dom bästa bilderna av mej nånsin! Jag är mycket glad att jag hann ta ett foto av det innan det - trots uppmaningen - suddades ut dagen efter att det gjorts.

Jag kan tyvärr inte avslöja namnet på konstnären, men hen är iallafall åtta år gammal och f d elev till mej.

Ni som inte är så intresserade av hur jag ser ut kan ju istället ägna er åt matteuppgifterna! Dessutom kan ni få lite statistik att sätta tänderna i: sen bloggen startade 24 januari 2014 har folk varit in här och kikat runt 6221 gånger, vilket blir ca fem personer om dan om jag räknat rätt.

30 januari 2018

Ökenkatter

Olja och akryl på pannå. 51x59 cm (med ram). Januari 2018 (påbörjad 2015).

Tillhör Britta Byström, Stockholm.

Ännu en tavla där den marockanska öknen varit starkt närvarande i mej medan jag målat. (Se t ex den här och den här.)

Från början fanns på den här målningen ett slags folk med en ganska tydlig flagga i mitten, men tavlan förvandlades efterhand. Länge försökte jag hitta nån bra titel på arabiska eller berber, men så fick den plötsligt istället en svensk titel av en vän för ett par veckor sen.

5 januari 2018

Inspiration i London

I början av mars 2014 slog det mej att "oj, nu är ju den stora Klee-utställningen i London snart slut!" Det var - förmodligen - den sista chansen i mitt liv att få se så många av Klees verk samlade på ett och samma ställe, så jag frågade en vän om han ville följa med mej till London. Några dagar senare var vi på väg! På utställningens näst sista dag var vi där och det var verkligen en stor upplevelse att få se dessa hundratals teckningar, akvareller och oljemålningar i verkligheten. Det jag blev nästan mest tagen av var att många tavlor var så små, t.ex. denna, som jag sett otaliga gånger på en stor affisch hemma hos en vän till mej. Originalet visade sej vara betydligt mindre än affischen, bara 34,5x50 cm!



Dagen efter var vi på British Museum och nånstans där i den jättelika byggnaden var det nära att jag ramlade baklänges då jag fick syn denna stora målning som jag snabbt lyckades fotografera:



Jag förstod direkt, utan att kunna förklara varför, att tavlan måste vara målad av en afrikansk konstnär. Det visade sej stämma. Målningen heter Kokrobite (namnet på en stad i Ghana) och konstnären heter Atta Kwami. Jag hade aldrig hört talas om honom, men tyckte målningen var fantastisk. Direkt när jag kom hem köpte jag en bok med målningar av honom och det finns även en hel del att kolla på på nätet. Men ingen har nog påverkat mej lika mycket som den här.

Jag tror vi var i London inte mer än tre dar, men den inspiration jag fick där räcker än idag. Och kommer att räcka länge till!

22 december 2017

Ljuset är på väg tillbaka!

Igår var det årets mörkaste dag. Men redan idag är det en aning ljusare. Det finns en mening med att gå ut i trädgården igen och titta sej omkring och det firar jag genom att spela lite tidlös musik från den gamla goda tiden.

18 oktober 2017

Savane

Olja på duk. 147x97 cm. Januari 2007-oktober 2017.

Äntligen är den klar! Aldrig har jag hållit på med nån målning så länge som den här och aldrig har jag heller fotograferat nån målning så ofta som den här medan den blivit till (läs om det här och här).

När jag började på målningen hade jag nyss fått Ali Farka Tourés skiva Savane i julklapp och lyssnade på den intensivt i flera veckor. Jag hade sån inspiration att jag trodde målningen skulle bli klar på några dagar, så jag bestämde mej - för första och sista gången - för att dokumentera hur arbetet fortskred. Jag bestämde också att jag skulle döpa tavlan efter skivan, ett löfte till mej själv som jag nu infriat, eftersom jag även så här tio år senare inte kan komma på en bättre titel. Ett nytt löfte till mej själv är att aldrig hålla på så här länge med en tavla igen...

Men hursomhelst: det känns skönt att för första gången kunna se på denna målning som en färdig målning och jag är väldigt nöjd med det slutliga resultatet.

20 augusti 2017

Våren 2014: jutesäckar på tork

Tidigt på våren 2014 hittade jag en bunt gamla jutesäckar i huset jag bodde i. En dag tog jag gulockra pigment och blandade det med med linolja och terpentin i en stor balja. Sen la jag i fem-sex säckar, rörde om ordentligt och - voilà! Efter det fick säckarna hänga på tork i flera veckor. Jag tyckte dom blev otroligt vackra.

Den färdiga gulockra juteväven har jag sen använt som målarduk till åtskilliga målningar, bl a den härden här, den här och den här. Och fler ska det bli!


23 juni 2017

Rådjur och andra varelser i skogen

Olja på pannå. 40x29,5 cm. Hösten 2014-våren 2017.






































Den här målningen har haft flera olika titlar. Så sent som idag fick den den titeln den har nu. Stor inspiration till målningen fick jag av en elev till mej, ca tio år gammal, som under ett väldigt speciellt samtal tittade mej djupt i ögonen och sa: "Jag tror att du var ett rådjur i ditt förra liv."

23 april 2017

Utan titel

Akryl och olja på pannå. 26,5x21,5 cm. Hösten 2016-april 2017.

1 mars 2017

Snart blir det sommar igen

Ibland inträffar saker i livet som gör att allting känns så sorgligt och meningslöst att det känns omöjligt att slå sej till ro och sätta sej och t ex måla...plus att den här vintern känns längre och segare än nånsin tidigare och min längtan efter våren och sommaren har nog aldrig varit större...
 
Skönt då att det trots allt finns - eller fanns - så underbara röster som Östen Warnerbrings, som kan skänka tröst och hopp... Den här låten har jag lyssnat på om och om igen idag (alltså inte på repeat, eftersom den funktionen inte finns på en gammal hederlig vinylspelare).
 

7 januari 2017

En sköldpaddas födelse

Olja på duk. 46x55 cm. Våren 2016-januari 2017.

I hundratusentals år har nykläckta sköldpaddor orienterat sej mot havet med hjälp av månen. Men på senare tid har vi människor kommit in med vårt elektriska ljus och stört naturens ordning. Vissa sköldpaddor kravlar därför iväg åt helt fel håll. 

Ibland har jag känt mej som en sån sköldpadda - jag har kravlat åt fel håll, förvirrad och vilsen. Det har jag naturligtvis inte varit ensam om; jag tror att många av oss kravlar iväg åt fel håll, ibland så länge att det leder till  vår undergång. Men längst därinne så längtar vi - precis som sköldpaddans ungar - till det stora havet dit vi är ämnade att befinna oss. Vissa av oss hittar till slut dit alldeles av oss själva men många gånger måste nån gripa in och leda oss rätt.

Den här målningen stod utomhus i regn och sol i ungefär ett halvår och stora delar av dom partier som då uppstod lät jag vara kvar.