11 juni 2021

Vaggvisa

Olja på duk. 35x26 cm (med ram). 2020-10 juni 2021.




Målningen har fått sitt namn efter en dikt av Solveig von Schoultz (1907-1996). Dikten ingår i samlingen "Allt sker nu", som gavs ut 1952.


Sov.
Din vilja darrar av trötthet.
Kom, kom hem till din kropp.
Låt detta vara din vila:

du blir aldrig en annan än du är.
Resan bortom floden är här.
De lätta hälarnas lycka är här.
Fullbordans måne är här
och skall aldrig vara annat än här.

Tro mig, tro:
du når dem aldrig.
Återvänd under din panna,
strömma tillbaka i din kropp.
Sorgen skall aldrig befria dig från sorgebär hem din längtan
och sov:

detta detta 
är jag.

28 april 2021

Dom magiska dagarna: sjunde dagen

Olja på trä. 25x33 cm (med ram). Oktober (ca) 2020-april 2021.

Nr sju i denna serie, som jag har tänkt ska bestå av nio målningar.

Serien har sitt ursprung i en mycket vacker dröm jag drömde för snart trettio år sen - en dröm som hette just Dom magiska dagarna (och även stavades precis så!).

Alla målningarna utgör tillsammans en historia, men en historia helt utan ord.

Se alla tidigare målningar här

06 april 2021

Tre konstverk målade på lera

Här är tre konstverk som jag inte tagit med tidigare. Dom sitter på olika platser runt mitt hus. Jag ser dom varje dag och gillar dom mer och mer. Inget av dom har något namn.

2014 flyttade jag till huset jag bor nu. Den tidigare ägaren lämnade kvar en hel del saker, bl a namnskyltar (typ "Här bor familjen X") som gjorts av lera och bränts. Jag tyckte dom var väldigt fina och nån gång på vintern 2015 började jag dekorera dom (på den sida som förut var baksidan och som inte var glaserad). Under den tiden var jag otroligt influerad av dom fantastiska bogolan-tygerna från Mali. Jag hade också relativt nyligen bestämt mej för att inte använda dom färger jag inte kan se korrekt p g a min färgblindhet. Under den här tiden trodde jag att blått hörde till dessa färger, men lyckligtvis är det inte så!



15 februari 2021

Drömmens skepp

Olja på trä och juteväv. 37x33 cm. Hösten 2020-februari 2021.


03 januari 2021

Norrsken

53x46 cm (med ram). Olja på hopklippt och hopsydd duk som klistrats på pannå. 2020-2 januari 2021. 

Årets första målning! Påbörjad för nästan ett år sen. Var inte så nöjd med den, utan tog ut den i skogen och spikade upp den på en lada där jag har flera målningar som långsamt målas av andra konstnärer: solen, regnet, vinden och snön. Och eventuellt nåt djur som är där och krafsar.

När jag tog in målningen igen för ett par månader sen sydde jag ihop den lite och klistrade den på en pannå. Sen har jag tänkt fortsätta på den flera gånger, men det har inte gått. Igår förstod jag äntligen att denna målning faktiskt ansåg sej vara klar!






24 oktober 2020

Femton flygande mattor

Olja på juteväv. 30,5x30,5 cm. Våren-oktober 2020.

Intentionen var att illustrera Jan "Harpo" Svenssons fantastiska låt Min flygande matta. Jag är nöjd med resultatet, men det blev inte alls så som jag hade trott - det blev inte bara en matta utan femton!



04 oktober 2020

Hela dan har jag suttit och testat olika hemsidesprogram och bloggprogram...

...men jag inser att jag varken har tid eller lust att sitta och hålla på med det. Speciellt eftersom jag inte hittat ett enda som är lätt att använda. Med lätt att använda menar jag att jag t ex lätt ska kunna ändra storlek på texten samt vilket typsnitt jag vill ha. Dessa enkla krav är även dom alldeles omöjliga för flera hemsidesprogram att uppfylla.

Jag är ingen nybörjare på detta utan har faktiskt gjort flera hemsidor själv. Visserligen för ca femton år sen, men ändå. Men - jag orkar inte nu. Det är för trist.

Så nu ska jag försöka skaffa nån som inte tycker det är trist utan med nöje vill göra en hemsida åt mej!

Tills vidare publicerar jag alla nya målningar här. Och förstås på instagram!

Hej alla!

Jag har haft den här bloggen sedan januari 2014. Mitt syfte har varit att försöka samla alla mina tavlor på EN plats. Det har fungerat i stort sett smärtfritt. Men nu har Blogspot (eller Blogger - är det samma sak numera?) bestämt sej för att göra ALLTING krångligare. Bara att skriva det jag skriver nu kräver att jag hela tiden måste kolla så att inte texten plötsligt blir mindre eller att typsnittet ändras till det hemska Arial. Vill jag dessutom lägga till bilder (vilket jag ju vill!), då är det bara att ställa in sej på att behöva göra om tjugo gånger för varje bild tills det äntligen blir som förut.

Faktiskt har dom lyckats ändra på alla inställningar som jag haft i alla år! Jag har lyckats ändra tillbaka det hyfsat, men känner att det här kommer jag inte att stå ut med länge till. Redan inatt skaffade jag ett konto hos Wordpress. Om jag tycker att det är bättre (inget högt krav att ställa visserligen) kommer jag sakta men säkert att flytta alla mina tavlor dit. Eller så gör jag en hemsida. Det här kommer naturligtvis att ta en massa tid, men vad ska jag göra? Min blogg finns såklart kvar här tills allt är klart, men förr eller senare kommer den att flyttas. 

Till sist: jag har nu tillbringat en halvtimme med att försöka kontakta någon som kan förklara hur jag ska sköta bloggen precis som förut. OMÖJLIGT. Till slut hittade jag dock i röran en upplysning om att fr o m 12 september är det inte längre möjligt att publicera inlägg på det gamla beprövade sättet. Så jag har inget annat alternativ än att börja om från början...

Tillsammans

Olja på trä. 35,5x24,5 cm. September-oktober 2020.

        
I världen finns inte en endaste rät linje. Allt går i
        
        en cirkel. Början för till slutet, slutet till början.

Att avlägsna sig är att närma sig. Allt beror på varifrån

        man ser det. Allt står i samband med allt annat. Döden

kommer av födelsen, födelsen av döden, lyckan kommer

        av olyckan, olyckan av lyckan. När jag är ensam i ett

tomt rum är jag varken nere eller uppe, till vänster

        eller till höger. När vi är tillsammans får nere - uppe,

nära - fjärran, vänster - höger sin innebörd.


                Dikt av Jaan Kaplinski ur "Barn av vind och vatten".

27 augusti 2020

Dom magiska dagarna: sjätte dagen

Olja på trä. 33x37 cm (med ram). Juni-augusti 2020.

Här kommer en fortsättning på serien Dom magiska dagarna (som f ö ska stavas precis så), som har sitt ursprung i en dröm jag drömde för länge sen.
 
Tre målningar återstår att göra i serien.





07 juni 2020

Allt är levande

Olja på trä. 32x23 cm (med ram). Mars-juni 2020.



15 april 2020

Skogsmusik

Olja på trä och juteväv. 30,5x22,5 cm (med ram). Januari-april 2020.

Den andra målningen som blivit klar i år! När jag tittar på min produktionstakt dom senaste åren så ser jag att genomsnittet ligger på att jag blir färdig med en målning ungefär varannan månad.


Jag målar väldigt sakta, om man tänker på hur ofta en målning faktiskt blir färdig. Men jag håller alltid på med många målningar samtidigt, så medan den här blivit klar har jag också jobbat vidare med ytterligare ca femton-tjugo blivande tavlor.

För övrigt händer inte så mycket här på bloggen nu. Det är faktiskt betydligt roligare med instagram! Där får jag omedelbar respons och snabbt kontakt med massor av spännande konstnärer över hela världen. Inte minst har jag upptäckt en massa fantastisk konst som skapas av aboriginerna i Australien.



Bloggen kommer naturligtvis att finnas kvar, för här finns ju nu alla tavlor samlade på ett och samma ställe i noggrann ordning och det känns väldigt bra!

Vill du följa mej på instagram så heter mitt konto lämpligt nog stefansgalleri.



02 februari 2020

Ett ljust ögonblick


Olja på trä. 32x38 cm (med ram). 

Oktober 2019-februari 2020.


Sen ett par år har jag mer och mer föredragit att måla på trä som bestrukits med benlim, efter inspiration från en vän som i sin tur inspirerades av ikonmåleri. Det underlaget känns levande fastän det är vitt från början, och det blir också väldigt snyggt att blanda in tyg, papper, frimärken etc i limmet. 

Den där levande känslan har jag aldrig när jag påbörjar en vitmålad duk. Dessutom tycker jag att nästan alla dukar är för dåligt spända. Ska jag måla på en duk måste den nuförtiden vara spänd som ett trumskinn!

Några andra exempel där jag använt samma teknik är den här, den här och den här målningen.

03 januari 2020

I Paint My Masterpiece In Blue

I augusti presenterade jag det här inlägget, med två små filmer där konstkännaren Rolf Fandén medverkar och pratar om bl a en tavla målad av mej. Intressant nog dyker samma tavla upp några månader senare hos en helt annan (?) person, nämligen singer/songwritern Outlaw Two Shirt Man från Austin, Texas!


Var kommer tavlan att dyka upp nästa gång? Och hos vem? Kanske hos nån av Outlaw Two Shirt Mans alla norska fans? Fortsättning följer - endast på denna blogg!

11 december 2019

Utan titel

Olja på plåt, 31x22 cm (med ram). September-november 2019.


För första gången på mycket länge fick jag lust att måla på plåt. Detta efter ett besök i kommersialismens högborg Birsta (norr om Sundsvall). Jag minns inte alls vad jag skulle handla den dagen, men mitt största fynd blev två små vackra plåtbitar som stod lutade mot några sopsäckar bakom en affär. 

Den ena av dom satte jag direkt igång att måla på med neapelgult och gulockra. Den har varit klar i flera veckor nu, men tyvärr låste jag sen fast mej vid att den måste ha en titel. Så många titlar har studsat genom skallen dom senaste dagarna att jag till slut blev så utmattad att jag inte orkade fundera längre.

10 november 2019

(Den så kallade) Grankillen

Olja på pannå. 40x32 cm (med ram). Juli-oktober 2019.



Den här målningens titel är obegriplig för dom allra flesta människor här på jorden...men jag ska försöka förklara.

Jag har funderat mycket på hur lika varann vi människor är men samtidigt är ju också var och en av oss helt unikNär en människa dör försvinner nånting för alltid från jordens yta. Nåt som aldrig kommer att dyka upp igen, hur fantastiskt det än är.

En vän (som kan få heta A) berättade för mej för många år sen om att han mött en annan vän (kan få heta B) på krogen, och vid det tillfället hade B varit på ett sånt strålande människoälskande alkoholfriskt humör att han börjat berätta historier om Grankillen. A höll på att tappa både sina glasögon och sin öl, för han hade hört från en säker källa att B berättade om honom endast vid ytterst sällsynta tillfällen - och nu fick A uppleva det med egna öron. Efteråt hade B sagt: ”Nästa gång ska jag berätta för dej om den så kallade Grankillen". Så skapades en ny legend...

Flera år senare var jag på en fest där B var med. Han och jag gick ut och rökte tillsammans och innan jag visste ordet av sa B: ”Nu, Stefan, ska jag berätta för dej om den så kallade Grankillen". Vi var båda långtifrån nyktra, men jag ansträngde mej till det yttersta för att minnas varje ord. Efteråt berättade jag det hela för A samt en annan kär vän - bådas ansiktsuttryck liksom frös till, förväntningen var så stor att jag vet inte vad jag annars kunde ha sagt som kunnat få deras uppmärksamhet att bli lika total.

Våra liv är så korta: en dag kommer ingen längre att berätta historier om Grankillen. Ingen kommer heller att förstå sej på oss som älskade att lyssna till historierna. Till slut är alla minnen av Grankillen (eller den så kallade Grankillen) utplånade. Och långt innan Grankillen gjorde entré fascinerades folk av andra historier, men med tiden har såväl historieberättarna som publiken och själva figurerna i historierna dött och glömts bort.

Nya människor kommer med nya historier och en ny publik. Alla kommer dom att en dag vara döda och bortglömda, men vi måste alla göra vad vi kan för att låta både människor och deras historier leva vidare. Åtminstone lite till...

31 oktober 2019

Dom magiska dagarna: femte dagen

Olja på pannå uppspikad på träram. 43x53 cm (med ram). Oktober 2019.






Ännu en målning i det som nu utvecklat sej till en serie. I juli förra året uppstod nr 1 och nr 2, och om du går in här kan du läsa om ursprunget till serien om dom magiska dagarna (som f ö ska stavas precis så!).

Nr 3 blev till i december-januari och nr 4 blev färdig i mars.

Färgerna är annorlunda på denna, men den känns som en fortsättning på dom övriga och även om det inte handlar om en skapelseberättelse à la Bibeln, tycker jag att det som Gud (enligt Bibeln) skapade under den femte dagen stämmer fint in på målningen. Även om jag inte alls tänkte på det medan jag gjorde den.

"Gud sade: 'Vattnet skall vimla av levande varelser, och fåglar skall flyga över jorden, under himlavalvet.' Gud skapade de stora havsdjuren och allla olika arter av levande varelser som vattnet myllrar och vimlar av och alla olika arter av fåglar. Och Gud såg att det var gott. Gud välsignade dem och sade: 'Var fruktsamma och föröka er och uppfyll sjöar och hav. Och på jorden skall fåglarna föröka sig.' Det blev kväll och det blev morgon. Det var den femte dagen."

28 september 2019

Havet och jag


Olja på pannå. 22x16 cm. 1991. Tillhör Lasse Ehnebom, Sundsvall.



Ännu en gång skickar jag ett stort tack till Lasse för att han hjälper till att sakta men säkert komplettera galleriet! Senast var ju här.

Den här målningen är jag ganska säker på att jag gjorde under den sista tiden jag bodde i Uppsala, dvs. nån gång under vintern-våren 1991. 

11 september 2019

Årets solrosor!

Årets solrosor! Förra året vid samma tid presenterade jag min solrosallé som den såg ut då. Den bestod då av 14 solrosor och den längsta blev 345 cm. Årets allé består av 40 solrosor och den längsta uppmättes idag till 390 cm!

Stort tack till fotografen Matti Ingelman Åslund!



06 augusti 2019

La guitarra andaluz

Olja på duk. 65x54 cm. 1991. Tillhör Anders Fandén, Jämshög.



Den här sommaren har bjudit på flera trevliga överraskningar. Här kommer nu den tredje målningen från en tid då jag målade mycket intensivt (1990-91) som hux flux trillat in i mitt galleri! Se även den här och den här.

La guitarra andaluz kände jag igen så fort jag såg den. Jag har inte tänkt på den på åratal, men fick direkt en minnesbild av när jag gjorde den. Det var hösten 1991 i min lägenhet på Storgatan 47 i Sundsvall. 

Närmare presentation av den nyligen återfunna tavlan lämnar jag med varm hand över till konstkännaren Rolf Fandén! Jag vet inte om detta är filmat i Alaska-Håkans ökända lager av Bengt Lindström-förfalskningar (om du sett det legendariska avsnittet av Uppdrag Granskning från 2013 så vet du vad jag menar) eller hemma hos Rolf själv. Martin Tägtström, som nämns i klippen och som fick mej att börja måla en gång i tiden, kan du läsa lite om här.

Stort tack till Rolf samt till Lars Ehnebom, som lyckats fånga den stora konstkännaren på film!


26 juli 2019

I'll Be Your Mirror

Olja på pannå. 24x19 cm. 1991. Tillhör Sali D., Nîmes, Frankrike.

För ca två veckor sen presenterade jag den här målningen. Det var en stor händelse för mej att få veta vart den målningen tagit vägen. Efter tjugoåtta år fick jag svaret, men varken Erika eller jag vet exakt hur målningen hamnat hos henne. Men, inte nog med det: hon hade en målning till i sin ägo! Eftersom hon visste att hon inte köpt målningarna av mej frågade hon om hon fick göra det nu, men eftersom jag blev väldigt förtjust i målningen som jag presenterar här och nu (och som jag inte kan minnas att jag gjort!) bestämde vi istället att hon fick behålla en och jag fick en tillbaka.

Så här ser den ut som nu har hittat hem till mej igen. Jag känner igen flera element som går igen i mina målningar av idag. Jag gillar den väldigt mycket.

Uppdatering 13/12 2020: Jag gav nyligen bort den här målningen till en fin och trogen vän på Instagram. Jag hade faktiskt en dröm där jag gjorde just det innan jag en tid senare även gjorde det i den s k verkligheten.



Titeln är naturligtvis hämtad från Velvet Undergrounds jättefina låt.


18 juli 2019

Let's All Unite

När jag var i Abéné i Senegal 2011 lärde jag känna en ung man som hette Bilali. Han var väldigt fattig, som så många andra, men han hade ändå en stadig (men blygsam) inkomst eftersom han kunde virka. Jag såg honom aldrig utan sin virkning. Han virkade t o m medan han promenerade runt i byn.

Efter några dar frågade han om han fick virka en mössa åt mej. Det fick han såklart. Jag sa att jag gärna ville ha en rastamössa, men inte en sån där jättestor som allt hår ska få plats i - eftersom jag inte har nåt hår. Han sa att jag inte skulle ha en rastamössa utan en som skulle vara perfekt för mej.

Efter några dar kom han med mössan. Den var jättevacker, randig i två färger: svart och vitt. Han hade även gjort ett armband i svartvitt. Jag tackade honom, betalade och tänkte att han säkert på nåt sätt förstått att jag var färgblind och att han därför ansåg att svart och vitt var mina färger.

Jag visade mössan för min dåvarande flickvän och flera andra. Alla fick nåt märkligt i blicken, ungefär som att dom blev lite rörda. Eller stolta. Jag tyckte mössan tyvärr var lite för liten, men jag slet och drog i den så att den töjdes ut lite och sen satte jag på mej den framåt kvällen när min flickvän och jag tog en promenad i byn. Vi hann knappt komma utanför dörren förrän folk som passerade oss eller satt vid kafébord började applådera. Flera sprang ifatt mej och ville trycka min hand, ett par stycken kramade mej. Jag förstod ingenting. Tyckte dom att mössan var så snygg? Min flickvän förklarade då (mycket förvånad över att jag inte fattat det själv) att svart och vitt står för ju enhet mellan svarta och vita. Alla dom som överlyckliga sprang fram till oss hade aldrig förut sett en vit man som så tydligt stod för allas lika värde.

Nästa dag, när jag träffade Bilali igen och han redan var på gång med en ny virkning, tackade jag honom så mycket. Han sa att han virkat den mössan till mej för att jag inte såg ner på honom eller dom andra i byn för att dom var fattiga utan behandlade dom med respekt.

Detta gjorde mej glad naturligtvis, men också förvånad: blev han och dom andra inte behandlade med respekt av andra vita? Jag fick inget riktigt svar på detta, men jag har funderat en del på det. Kanske är det så enkelt att för oss här i västvärlden så har färgerna svart och vitt inte nåt speciellt symbolvärde. Jag vet inte om det här gäller över hela Afrika, kanske inte ens över hela Senegal, kanske inte ens utanför den här lilla vackra byn. Men ända sen dess har svart och vitt fått en ny betydelse för mej. Mössan som jag köpte krympte ännu mer efter att jag dumt nog försökte tvätta den, så den bär jag sällan. Men jag försöker alltid ha nånting som är svart och vitt när jag t ex är med och spelar på konserter.

Hursomhelst, för mej har det alltid varit och kommer alltid att vara så som Hugh Mundell så vackert sjöng om: "I'm a member of the human race/Don't judge me by the color of my face/Whether you're black or white/Let's all unite."


(Inspiration till texten du nyss läst fick jag när jag såg att Individuell Människohjälp spelat in en film om vardagsrasism. Om du läst nån av mina tidigare texter om färgblindhet så vet du hur sjukt trött jag är på att ordet färgblind - en medfödd defekt som drabbar fem-sex procent av befolkningen - numera handlar om huruvida man gör skillnad på människor utifrån hudfärg.

Vad heter då den där filmen? Gissa tre gånger! Okej, ja, det var rätt redan på första gissningen: Färgblind, naturligtvis.)

15 juli 2019

Siesta

Olja på papper och trä. 32x42 cm (med ram). Sommaren 2018-juli 2019.

En målning som åtminstone för mej inger stillhet och ro. Jag gjorde den ganska snabbt, förutom fyrkanten i nedre högra hörnet. Efter att den tillkom kändes målningen komplett.


13 juli 2019

Endast tiden skiljer oss åt

Olja på duk. 27x23 cm. 1990 (ev. 1991). Tillhör Erika Henriksson, Stockholm.

Igår hände nåt som inte händer varje dag: jag fick en bild skickad till mej på en målning som jag gjorde för nästan trettio år sen! Stort tack Erika! Jag har faktiskt efterlyst den här på bloggen för några år sen. I efterlysningen skrev jag att jag trodde att den var ca 20x20 cm, och det visade sej stämma rätt så bra. Titeln var lite annorlunda än jag mindes, jag trodde den hette Det är bara tiden som skiljer oss åt. Men annars ser den ut ungefär som jag hade för mej. Det är inte alltid det är så med mina gamla målningar - ibland minns jag dom inte alls.

Själva budskapet i målningen är nåt som jag funderat på ända sen jag för första gången var tillräckligt stor för att fundera: "Varför går det inte dinosaurier omkring på jorden idag? Varför bor vi i hus och inte i grottor? Varför är farmor så gammal medan jag bara är ett litet barn?" Ungefär så tänkte jag när jag var liten och jag kom fram till att alltihop beror på tiden. Tiden som går. "Men vad är då tiden? Och kommer tiden nån gång att ta slut?" fortsatte mina tankar.

Än idag ser jag det som att vi på sätt och vis är fångar i tiden - vi kan inte påverka i vilken tid vi råkat bli födda, vi kan inte bestämma när vi ska dö. En del föddes och dog på 1700-talet medan andra inte ens är födda än. Bara tiden vet vad som ska hända imorron. Eller kanske inte ens tiden vet. Den märkliga tiden - som gör att vi människor med tiden lär känna varann, men som också när tiden är inne skiljer oss från varann.

12 juli 2019

En målning växer fram

Jag skrev i mitt förra inlägg att jag målar sakta. Det stämmer verkligen. Jag älskar att måla, om jag får göra det i min egen långsamma takt. Men: jag kan hålla på intensivt med en målning när jag väl jobbar med den! Sen kan det gå ett halvår då jag bara ser på den ibland och funderar på hur jag ska fortsätta. Om jag ska fortsätta.

Det är väldigt sällan jag tar bilder på målningar jag håller på med, men alldeles nyss upptäckte jag i datorn en bild på Rådjur och andra varelser i skogen, som jag fotat i juli 2015, nästan två år innan den blev klar. Skillnaderna är inte stora. Men viktiga!

Överst det färdiga resultatet, så slipper du klicka till 2017 för att jämföra. Och nedanför som tavlan såg ut 2015.