24 januari 2016

I bought my baby a red radio, he played it all day a go-go a go-go

Idag är det jubileum här på bloggen: det är precis två år sen jag började lägga in bilder på mina tavlor här. Inlägget som du just nu läser, det hundratjugotredje i ordningen, handlar dock inte alls om konst - iallafall inte konst som målats på en tavla - utan om musik.

Utan musik skulle ingen av mina tavlor existera, varenda en görs och har gjorts till ackompanjemang av musik. Ibland kan det också vara t ex till ljudet av ån som flyter förbi och fåglarna som sjunger, men jag målar aldrig i tystnad.

Några år av mitt liv lyssnade jag faktiskt aldrig på musik, jag mådde inte alls bra under den perioden och tyckte inte att det fanns nån musik som var intressant överhuvudtaget. Det var precis innan punken kom. När punken föddes fick jag direkt tillbaka mitt musikintresse, men jag lyssnade på punk bara ett kort tag - jag älskade energin i den musiken, men för mej uppstod aldrig den riktiga känslan för jag tyckte inte musiken svängde. Det rättades till kort därpå när jag upptäckte den engelska ska-musiken, som hade samma energi som punken men dessutom ett sväng som jag fastnade för direkt. Kort därefter upptäckte jag den ursprungliga ska-musiken, som ju uppstod på Jamaica på 60-talet. Den i sin tur ledde vidare till rocksteady och reggae. Jag var fast. För alltid. Jag tycker fortfarande att reggaemusiken från 70-talet är bland det absolut bästa som mänskligheten åstadkommit.

När den engelska ska-musiken var som störst fanns det tre stora band: Madness, The Specials och The Selecter. Madness blev den populäraste och mest långlivade gruppen. Deras ska-musik gick snabbt vidare till pop. Specials lånade mycket från den gamla goda tiden och dom gjorde även rena covers, men också några egna riktigt bra låtar. Selecter lånade faktiskt nästan ingenting från den äldre ska-musiken, dom hade en egen, väldigt hetsig stil som jag älskade. Gruppens texter var verkligen inte märkvärdiga (se exempel i rubriken till detta inlägg!), men Selecter stack ut rejält på ett annat sätt: gruppen bestod nästan enbart av svarta musiker (Madness bestod enbart av vita män, Specials hade två svarta sångare) och dessutom en kvinna, Pauline Black, på sång. Jag firar nu bloggens tvååriga födelsedag genom att gå trettiosex år tillbaka i tiden och lyssna på tidlös musik med min gamla favoritgrupp. Hundra procent playback, men vad fan!

1 kommentar:

  1. I väntan på att publicera fler tavlor kan jag inte låta bli att kommentera den underbara videon med The Selecter.

    Det skulle kunnat bli ett nytt inlägg med rubriken "Allt var inte sämre förr", men nu ska jag lägga in en tavla nästa gång och låta musiken vila.

    För det första: hur ofta ser man idag en kvinna som visserligen inte spelar nåt instrument (förutom tamburin då) men som ändå är en naturlig del av gruppen? Hon är inte utklädd i utmanande kläder och behöver heller inte visa bröst eller stjärt i närbild för att få vara med bland grabbarna.

    För det andra: det är visserligen playback, men ändå fick dom tydligen bara EN tagning på sej. Redan efter tre sekunder tappar basisten något (en tröja? några papper?), som sen ligger kvar under hela låten. Då och då trampar såväl han som andra dessutom på detta föremål. Varför han överhuvudtaget har detta i handen när han stormar in är en stor gåta. Men just detta tillför ändå liv åt det hela. Idag hade nån naturligtvis skrikit "BRYT!" innan ens sången hade börjat.

    För det tredje: helt ljuvligt att få se musiker spontandansa till sin egen låt, utan att en enda koreograf fått vara där och lägga fingrarna emellan! Sån här struttig kaosdans är så totalt otidsenlig att den inom kort kommer att vara det allra senaste...inshallah!

    SvaraRadera