Nu medan fotbolls-VM för damer pågår fick jag lite ny inspiration till att skriva om färgblindhet. Det har jag gjort flera gånger tidigare, t ex här. Den här gången började jag fundera på hur ofta det händer att en färgblind kvinnlig fotbollsspelare haft problem med att kunna skilja på dom olika lagen, och det ledde till det här inlägget.
Många fler män än kvinnor är ju färgblinda, och då och då händer det att nån modig manlig färgblind fotbollsspelare vågar säja till om att han vill att hans eget eller det andra laget ska ha en annan färg på tröjorna. Naturligtvis blir det nästan alltid nej, eftersom det inom fotbollen fortfarande råder en machokultur där man ofta ser ner på den som på nåt sätt är avvikande. Men kanske finns det ett litet ljus i mörkret ändå?
I november förra året spelades en match mellan GAIS och Öster. Det var hemmamatch för GAIS, som har gröna tröjor. Bortalaget Öster har röda tröjor. Om alla människor vore normalseende skulle alltså inget av lagen behöva byta tröjor. GAIS-spelaren Calle Wede vågade dock be Öster om just detta p g a hans färgblindhet. Det normala är ju att bortalaget är dom som byter tröjor, men Öster-tränaren Christian Järdler vägrade: "Jag vet om att Calle Wede är färgblind men vi känner att röda tröjor är Östers färg." Inför en sån monumental oförståelse av Calles handikapp ställde dom andra i GAIS upp för Calle och fast laget hade hemmaplan spelade dom i vitt. All heder åt GAIS för detta!
Men det hela är ändå helt obegripligt. Enligt den statistik jag hittat bör det finnas två färgblinda fotbollsspelare på planen i varje manlig fotbollsmatch! Räknar man med att 7 % av dom 22 spelarna är färgblinda blir det 1,54, räknar man med 8 % blir det 1,76 och räknar man med 9 % blir det 1,98.
Illustrerad Vetenskap: "Att färgblindhet har genetiska orsaker förklarar även varför män drabbas oftare än kvinnor (cirka 7 procent mot 0,5 procent)."
Wikipedia: "Det uppskattas att defekt färgsinne förekommer hos minst 8 % av den manliga befolkningen, men endast 1 % av den kvinnliga."
Netdoktor: "1 av 12 pojkar föds färgblinda, medan motsvarande siffra för flickor är färre än 1 av 100." (1 av 12 pojkar = ca 8, 3 %. Färre än 1 av 100 av flickorna är ju en mycket obestämd siffra, det verkar mest vara en gissning.)
Zeiss: "Det drabbar 9 % av männen men bara 1 % av kvinnorna."
För att återgå till mina funderingar angående kvinnliga färgblinda fotbollsspelare så är det ju statistiskt sett inte alls säkert att det finns en enda på planen under en match. Men i var fjärde eller femte match måste det ju vara nån! Kanske är det då ännu svårare för en kvinna än för en man att våga säja till? Och eftersom det för Calle Wede och andra män är i princip omöjligt, hur svårt ska det då inte vara för en kvinna?! Omöjligare än omöjligt är ju svårt att hitta ett ord för.
Detta ord - som ännu inte finns - kategoriserar även hur det är att få SMHI, SVT, SL eller andra företag att ändra sina tabeller och kartor etc. så att även vi som inte kan se färger på ett normalt sätt kan ta del av informationen. Jag har själv försökt och aldrig sett nån förbättring. Men även här finns ett litet ljus i det färgblinda mörkret! Det ljuset står företaget Arkitektkopia för. Redogörelsen för hur många som är färgblinda är visserligen luddig - "Ungefär 450 000 svenskar lider nämligen av färgblindhet - allra främst män" - men fortsättningen är desto mer läs- och tänkvärd: "Du bör ha det i åtanke ifall du vill använda färg för att markera viktig information. För färgblinda kan till exempel tunnelbanekartor med sina röda, blå och gröna linjer vara nästintill oläsliga."
Just det där "du bör ha det i åtanke ifall du vill använda färg för att markera viktig information" borde ingå i grundkurs 1 för alla som sysslar med kommunikation via färg. Inte minst kvinnliga och manliga fotbollsklubbar. Och naturligtvis inte bara fotbollsklubbar, utan alla klubbar i alla sporter!
För precis när jag tänkte avsluta det här inlägget nästan i dur fick jag syn på en riktigt skrämmande artikel. Nu handlar det inte om fotboll utan om handboll. Den stackars målvakten Kristoffer Fredin, som lider av en sällsynt form av färgblindhet (lika vanlig/ovanlig bland kvinnor som män) där man har svårt att skilja på blått och gult, fick inte byta boll till en med en färg han kunde se! Tränaren i motståndarlaget, som vägrade bollbyte, uttrycker sej på detta sätt: "Alla har sina handikapp. Tänk om vi hade haft en jättekort målvakt, skulle vi då få säja att man inte får skjuta i kryssen? Ska vi viktanpassa också?"
Jag avslutar för denna gång. Jag saknar ord för att fortsätta. Jag ser ett ljus i mörkret, men det är fortfarande långt borta...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar