6 januari 2015

Jag är färgblind - dessutom är jag färgblind

I april skrev jag en text om färgblindhet. I slutet av artikeln skrev jag att det förr eller senare skulle komma en uppföljare. Nu är den här!
 
Så här en bit in på 2000-talet är det fortfarande helt legitimt att skämta om eller uttrycka sej nedlåtande om färgblinda personer. T ex framförde Petter Northug nyligen på SVTs hemsida följande kritik av en mössa: ”Den som sytt den måste vara färgblind”. Det framgår inte av texten om Petter hade rätt eller fel, men hursomhelst är det inget ovanligt att komma med såna påståenden. Många andra fördomsfulla åsikter har lyckligtvis ingen plats i debatten längre, men att skämta om (eventuell) färgblindhet går alltjämt hem.
 
Det finns många fler exempel på detta och det är ingenting nytt. Det som är nytt är att själva ordet färgblind fått  en ny betydelse vid sidan om den ursprungliga. Tills för några år sen karaktäriserade ordet färgblind helt enkelt en person som likt mej själv har svårt att skilja på vissa färger. I den nya betydelsen har ordet blivit kontroversiellt och det debatteras om huruvida man ska göra skillnad på folk utifrån hudfärg eller inte. Och simsalabim har det plötsligt blivit nåt eftersträvansvärt att vara färgblind! T ex tycker Qaisar Mahmood att "Politiken måste vara färgblind". Förvirringen blir närmast total, för han uttrycker sej precis som Petter Northug, men menar nåt helt annat! Ordet måste kan ju betyda dels nåt som är nödvändigt - typ "jag måste äta varje dag" - och dels används det i fraser som "han måste vara galen". Petter Northug menar ju knappast att mössan måste vara designad av en färgblind person för att vara bra. Men Qaisar Mahmood anser just detta, att politiken måste vara färgblind för att vara bra.
 
Karim Jebari har en annan åsikt, han tycker att "En färgblind stat missar rasismens nyanser". (Om det nu är han som skrivit rubriken - ordet färgblind nämns nämligen inte en enda gång i texten.) Enligt honom - eller åtminstone enligt rubriksättaren - är färgblindhet alltså inte bra. Men oavsett vem som skrivit rubriken blir jag inte klok på den: om en färgblind stat missar rasismens nyanser, då borde det betyda att en normalseende stat ser rasismens alla nyanser. Det skulle vara intressant att få se exempel på en sån stat, där ingen rasism existerar. Jag tror personligen inte att det finns en enda. Följer man det här resonemanget är alltså hela världen färgblind!
 
Nästa artikel jag fäster mina färgblinda ögon på är författad av Hans Li Engnell. Han lugnar mitt konfuderade sinne tillfälligt genom att ge beskedet att det är bäst ändå att vara färgblind: Färgblind är bäst - om rasism och 'rasifiering'. Okej, det känns bra för min del, men är det inte lite färgblint mot alla normalseende att tänka så?
 
Jag hamnar därefter framför en artikel av Amat Levin och han verkar lika grubblande som jag själv: 'Jag är färgblind!' Grattis – eller?. Jag citerar här dom tre sista meningarna: "Att 'erkänna' att hudfärg finns och, ännu viktigare, har betydelse för hur (illa) vi behandlar varandra är därför INTE rasistiskt. När du blir bemött på samma sätt, oavsett om du har rötter/kommer ifrån Asien, Afrika, Europa, Mellanöstern, Sydamerika, etcetera – väck mig. Väck mig så lovar jag att vara den första att slå mig för bröstet och säga 'jag är färgblind'." Jag är ganska säker på att jag och Amat egentligen har ungefär samma åsikter om människors lika värde. Skillnaden mellan honom och mej är att jag redan nu kan säja att jag är färgblind. Ingen behöver väcka mej.
 
Vad anser då forskarna? Ja, tydligen finns det dom som varnar för "färgblind rasism". Nu börjar det värka i huvudet på mej...vad är nu detta? Är den färgblinda rasismen nåt som en färgblind stat har missat (apropå Karim Jebaris artikel ovan)? Och är "färgblind rasism" värre än "färgseende rasism"? Hur är det med "synskadad rasism" och "blind rasism"? För att inte tala om "närsynt rasism", "astigmatisk rasism" eller "skelande rasism". Där har forskarna mycket kvar att jobba med.  

Slutligen slänger jag ett öga (färgblint såklart) på en blogg där Tomas Jarvid slår fast att själva "Bibeln är färgblind". Jag kan absolut förstå att en färgblind person kan ha svårt att se vad Bibeln har för färg, men hur kan själva Bibeln vara färgblind?! Eller vilken annan bok som helst? Eller staten, politiken, rasismen? Allt det här övergår mitt förstånd. Kanske beror det på att jag är just färgblind som jag helt enkelt inte kan se alla dessa nyanser av svenska språket utan att se rött - vilket jag dock inte kan eftersom jag är färgblind!

Nej, nu tror jag att jag målat in mej i ett färgblint hörn och behöver stilla nerverna. Och för det ändamålet finns knappast nåt bättre än en gammal svartvit färgblind pilsnerfilm!

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar