Kyssen

40x37 cm (med ram). Olja på duk. December 2024-mars 2025.

Förra våren köpte jag glasögon för färgblinda (läs mera bl a här och här). Dom har jag alltid nu när jag målar. Med hjälp av glasögonen kan jag nu se den vackra färgen röd och även färger som innehåller rött, som orange, rosa och lila. Jag har målat mycket med rött och orange på sista tiden och det känns befriande att göra det, även om jag aldrig kommer att kunna se dessa färger på ett helt ”normalt” sätt; den här målningen t ex vet jag inte säkert om den är röd eller orange eller nånting däremellan.



Fortfarande ser jag ingen större skillnad på grönt, den färg som jag har allra svårast att se och förstå mej på. Men med glasögonen på lyser den mer och andra färger lyser även mer i kontrast mot det gröna; t ex är jordgubbar bland en massa gröna blad mycket lättare att upptäcka när jag har glasögonen på. 

Mitt i världen

37x43 cm. Olja på tyg. September-december 2024.

Den här målningen blev klar för ca två veckor sen, men det tog lång tid att hitta den rätta titeln. Men idag skedde det!

”Mitt i världen”, det är ju där vi alla är: vi lever alla mitt i vår egen värld och vi är alla jämbördiga. Hur skulle det kunna vara på nåt annat sätt? Allas världar är olika, men vi är alla invånare på planeten Jorden. Vi är alla världsmedborgare. Det finns inga länder, inga gränser mellan människor - allt är bara ett stort påhitt. Vi lever alla mitt i världen.

Fedja

67x51 cm (med ram). Olja på pannå. Oktober 2024.

Jag ville döpa den här målningen till nåt som hade med barndomsminnen att göra. Plötsligt dök ordet ”Fedja” upp, en fantastisk låt av saxofonisten Lars Gullin. När min pappa dog 2017 fick jag ta över massor med skivor som jag förknippar med min tidiga barndom.


Mina föräldrar lyssnade då mycket på jazz och den tiden har för mej ett soundtrack med artister som Lars Gullin, Arne Domnérus, Putte Wickman, Bengt Hallberg, Monica Zetterlund, Sarah Vaughan, Stan Getz, Lester Young, Dave Brubeck, Lionel Hampton, Louis Armstrong och Ella Fitzgerald.


Jag har ingen aning om vad ordet ”Fedja” betyder... Kanske är det ett namn? Eller en plats? Kanske är det helt enkelt ett ord som Lars Gullin kom på? Jag vet inte, men jag tycker att det beskriver känslan i målningen perfekt.


För ett år sen bestämde jag att alla eventuella pengar jag får in för mina målningar går till hjälporganisationer i Gaza. Det har jag överhuvudtaget inte skrivit om här, utan bara på Instagram. Men eftersom Israels utplånande av palestinier bara fortsätter - och dessutom nu även inkluderar libaneser - så känner jag mej tvungen att skriva lite om det även här: om du köper en tavla av mej går pengarna till människor som är utsatta för Israels bombningar, oavsett var dom bor.

Inspiration

45x36 cm, olja på duk. 2022-augusti 2024.

Jag började måla i olja 1988. Jag målade intensivt t o m 1991, sedan var jag helt utmattad och orkade knappt ens titta på konst under lång tid. När jag började måla på allvar igen - vilket dröjde ända till 2006 - gjorde jag nästan bara fyrkanter i olika mönster. Jag hade då, efter en resa till Lissabon med en vän 1999, blivit fascinerad av mönster i mosaik, kakel och gatstenar. Men jag började även återupptäcka det man mer traditionellt menar med ”konst”, inte minst Paul Klees underbara målningar. Att måla fyrkanter var befriande; det blev en sorts meditation och ett sätt att bli fri från allt jag målat tidigare.

När vi gick omkring där på Lissabons gator förstod jag att inspiration är inget man kan vänta på: inspiration finns i överflöd varje sekund av våra liv, både inom och utom oss. 

Fortfarande tycker jag att det är fantastiskt meditativt att måla fyrkanter!

Tropisk natt

Olja på duk, 48x40 cm (med ram). 2021-juli 2024. Tillhör Irma Byström, Sundsvall.

Jag älskar nätter. På nätterna målar jag bäst, jag går lätt in i ett tillstånd av frid och ro. Tiden går i ett annat tempo. Jag har gjort flera målningar som mer eller mindre hyllar natten, t ex Nattens musikanter från 2016 och Natt på Urkult från 2014. Den här målningen är, precis som ”Nattens musikanter”, delvis inspirerad av nätterna i den lilla byn Abéné i Casamance (södra Senegal). Tavlan är målad på en duk från en loppis och jag använde den även till Höstdagjämning 2022.

Min dåvarande flickvän hade sagt att jag skulle älska Abéné och i januari 2011, när jag åkte till henne, hade hon ordnat så att vi skulle åka dit. När vi kom fram, efter en lååång bussresa, la jag mej på en säng i vårt rum och somnade direkt. När jag vaknade var det kolsvart, varmt men ändå lite svalt. På avstånd hördes trummor. Jag gick ut, tände en cigarrett och tittade in i det nästan kompakta mörkret. Jag kände den ljumma vinden stillsamt viska till mej att jag var välkommen.

Efter en stund dök min flickvän upp ur mörkret. Hon hade varit och köpt mat och ett par öl på ett enkelt café i närheten. Hon frågade vad jag tyckte om Abéné, jag sa att jag älskade det redan fast jag bara sett det i mörker. Hon sa att det visste hon att jag skulle göra. Vi satt i den tropiska natten och jag var så tacksam över att befinna mej just där...

Samsara

Olja på duk, 58x35 cm. Hösten 2023-juli 2024.



Den andra målningen som blivit klar efter att jag äntligen köpt glasögon för färgblinda! Jag köpte två par: ett par som jag kan ha utomhus och ett par som jag kan ha inomhus när jag målar. Inomhusglasögonen är som läsglasögon, anpassade efter hur jag ser.



Det är svårt att beskriva vilken ENORM skillnad det är att plötsligt kunna se färger som förut varit ett mysterium! Det är som att kliva in i en annan värld, eller att födas på nytt och försöka förstå alla intryck... Med mina glasögons hjälp har jag nu sett rött, lila, rosa och orange. Den gröna färgen ser inte så annorlunda ut, men den lyser mer än annars. Skillnaden mellan rött och grönt är också större när jag har glasögonen på, men den är inte lika stor som mellan t ex blått och gult.



Tavlans titel kom till mej igår. ”Samsara” betyder (enligt Wikipedia) ”...'att flyta ihop', 'att passera genom olika stadier' eller 'att vandra'. I religioner med indiskt ursprung kan samsara enklast översättas som kretslopp [av död och återfödelse]." Jag tyckte det passade perfekt till den historia som figurerna på tavlan berättar och som jag själv inte kunde sätta ord på. Titeln passade också mycket bra till känslan av att födas på nytt, in i en värld av färger...

Djembefola

25x23 cm (med ram). Olja på pannå. Januari-maj 2024.


En målning som tillägnas ALLA som jag lärt mej trumspel av!

”The term ‘Djembefola’ is derived from the Bambara language spoken in Mali. 'Djembe' refers to the drum itself, while 'fola' translates to 'someone who plays' or 'player.' Thus, a ‘Djembefola’ is, in essence, a djembe player. But this title carries weight far beyond a mere descriptor of one’s ability to play the instrument. A Djembefola is not simply a person who taps on the drum; they are the custodians of a rich cultural heritage. The djembe is not just an instrument; it’s a conduit for storytelling, a beacon for community gatherings, and a symbol of unity. Thus, a true Djembefola carries the weight of tradition, ensuring that the rhythms, techniques, and stories passed down through generations remain intact and vibrant.” (Text från Authenticdrums.com.)

När jag var femton år köpte jag ett trumset. Jag övade genom att spela till reggaeplattor. För ca tjugo år sen började jag testa andra trummor, t ex djembe. På en djembekurs 2008 upptäckte jag doundountrummorna (bastrummor i tre olika storlekar) som sedan blev mina favoriter. 2010 åkte jag till Senegal för att lära mej mer om rytmer. Där träffade jag min dåvarande flickvän, som kommer från Guinea. Genom henne fick jag kontakt med många fantastiska musiker. 2010-2011 blev det sedan många resor till Senegal. Det var en underbar tid.

Utan titel

Olja på duk och trä. 57x68 cm (med ram). 2014-2016 (troligen). 

Den här tavlan återupptäckte jag när jag städade i min lilla ateljé för några veckor sen. Den har stått i minst fem år i en garderob. Jag hade bestämt mej för att jag inte kunde göra så mycket mer på den, den skulle nog aldrig bli klar - trodde jag.

Men nu tog jag fram den och tittade länge på den. Jag började förstå att den har något speciellt, och förutom att jag behövde laga duken (som är klistrad och spikad på en träskiva) på ett par ställen, så kändes den faktiskt KLAR! Jag gjorde en ram till den och här är den nu.



Jag har som vanligt signerat den på baksidan och då skrev jag också dit "2014-2016", men det är lite av en gissning. Det stämmer iallafall ganska bra med hur mina målningar såg ut då och med dom färger jag använde. 

Vårdagjämning

31x38 cm, olja på duk. Hösten 2023-mars 2024.

Den här målningen har jag hållit på med då och då sen i höstas, men titeln kom inte till mej förrän för några veckor sen. Jag hade tänkt presentera den på den rätta dagen (20 mars), men den var inte riktigt klar då.

Som du kan läsa om här på bloggen så är jag färgblind. 2013 bestämde jag mej för att sluta använda rött och grönt i mitt måleri. Men sen nåt år har rött börjat dyka upp igen. Och här målade jag över gula partier med en koboltblå färg som inte är täckande. Mitt färgblinda sinne tyckte att det uppstod jättefina färger, och jag bestämde mej för att inte bry mej om ifall målningen blev grön här och där. Även fast grönt är den färg som är svårast för mej att se.

I oktober 2022 presenterade jag Höstdagjämning, så kanske en serie är på gång...

Skogens andar

Olja på duk, 46x36 cm (med ram). Våren 2022-november 2023.



Den här titeln har jag hämtat från en rubrik i DN - en rubrik till en artikel om barnen som vandrade omkring i Colombias djungler i fyrtio dagar efter en flygolycka. Det var ju en världsnyhet när barnen - tack vare ursprungsbefolkningen - blev funna. En fin artikel, men jag störde mej på rubriken, där "skogens andar" står inom citationstecken - som för att visa att andarna egentligen inte finns... Trots att urbefolkningen faktiskt fann barnen genom att vända sej just till skogens andar.

När jag presenterade Den förtrollade stigen längs ån, skrev jag om varelser som jag nästan kan se och som har full koll på allt jag gör. Jag är övertygad om att det finns varelser som ser mej och hjälper mej när jag vandrar genom skogen. Även om jag egentligen aldrig riktigt uppfattar dom, snarare bara anar att dom finns...



Målningen började jag på ungefär samtidigt som Jag minns allt. På den tavlan målade jag mej själv och den elev som gav upphov till den tavlans titel. Även här har jag målat denna elev (uppe till höger) och jag själv (uppe i mitten, med mössa), men vi blev sakta mer och mer till skogsandar...

Som alla normalseende kan se har jag här använt mej av röd färg, trots att jag är färgblind och slutade använda rött och grönt i mitt måleri för tio år sen. Men i somras fick jag chansen att prova ett par glasögon för färgblinda. Jag fick låna dom av en färgblind vän, röd-grön-färgblind som jag själv, men vi ser ändå inte världen på samma sätt. Så jag kan inte påstå att jag förstår hur färgen grön ser ut, men för första gången i mitt liv har jag sett färgen röd! Det var chockerande: en lysande, underbar färg, så vacker att jag knappt kan beskriva det! Jag kommer att skaffa mej ett par egna glasögon, men tills dess sitter märkligt nog minnet av den vackra röda färgen fastetsat i mitt huvud, jag ser den röda färgen trots att jag egentligen inte gör det.... Strax efter denna upplevelse beställde jag flera röda färger och började använda dom. Men redan förra sommaren, i Fåglarnas språk, började jag faktiskt använda en röd färg som heter marsröd. Hursomhelst, sen några månader har jag använt rött i flera målningar jag gjort. Och det här är en av dom. Det känns bra att få med en till färg i min begränsade palett, även om jag egentligen inte kan se den...

På andra sidan havet

Olja på juteväv. 44x36 cm (med ram). Våren-oktober 2023. Tillhör Véronique Nyberg, Antwerpen, Belgien.

Precis som flera andra tavlor jag gjort på senare år har den här fått sin titel från en berättelse som en f d elev berättat för mej. Den här eleven, som kom från Syrien, berättade en dag om resan över Medelhavet i en överfylld båt.

När alla barnen i familjen satt skräckslagna i båten, hade mamman flera gånger sagt till dom: "Det kommer att bli bättre - på andra sidan havet". Till slut satt barnen och rabblade "på andra sidan havet, på andra sidan havet..." som för att hjälpa båten att komma fram med alla passagerare vid liv.

Just nu när detta skrivs, 31 oktober 2023, visar jag tre tavlor på Kamrat Galleri i Hudiksvall. Det är Regn, Höstdagjämning och Ohiyee. Alla eventuella pengar jag får in för sålda tavlor där kommer oavkortat att gå till olika hjälporganisationers arbete i Gaza. Detsamma gäller den här tavlan. Och alla tavlor jag målar fr o m nu. Det här kommer att gälla tills det går att se åtminstone NÅN ljusning i det vansinne som pågår. Vilket med andra ord kan dröja länge...

Drömsång

Olja på pannå, 32x24 cm. Juli-september 2023.

Tillhör April Bedard, Fullerton, Kalifornien, USA.

För några år sen hade jag en asylsökande elev som var sju år och som vi kan kalla R. En dag ville R sjunga en sång för mej. Det var en fantastisk upplevelse. R kunde både arabiska och kurdiska, men jag kunde inte avgöra vilket av språken R sjöng på. Efteråt frågade jag om det, och då sa R att hen sjöng en DRÖMSÅNG och språket hade hen själv hittat på.

Målningen av R som sjunger sin drömsång gjorde jag på en gammal pannå där någon målat ett hus. Huset vände jag uppochner, jag tyckte det passade bra eftersom vårt sätt att ta emot flyktingar också håller på att vändas uppochner: vår regering med stöd av ett parti med rötter i nazismen tycker ju bl a att lärare ska ägna sej åt att ange barn som går i skolan trots utvisningsbeslut. Detta strider förstås helt mot barnkonventionen.

Ibland tänker jag att om dessa politiker skulle få träffa ett litet barn som sjunger en drömsång för dom så skulle dom kanske ändra sej, åtminstone lite....men jag vet inte.

Regn

Olja på tyg. 40x52 cm (med ram). 2018-juli 2023.