Olja på tyg, 1989-90. Tillhör Svante Henckel, Nyköping.
Ängratörn är en sjö i Hälsingland. Vid denna sjö ligger ett torp som författaren Albert Viksten ägde från 1939 till sin död 1969. På tavlan ses en vän till mej sitta och elda i köksspisen i detta torp.
Ängratörn är en sjö i Hälsingland. Vid denna sjö ligger ett torp som författaren Albert Viksten ägde från 1939 till sin död 1969. På tavlan ses en vän till mej sitta och elda i köksspisen i detta torp.
Väldigt vacker tavla, från ett mycket vackert och speciellt ställe. För att kunna förstå detta måste man nog ha varit i Ängratörn, och det, det är nog inte alla om givet.
SvaraRaderaJag har endast varit i Ängratörn två gånger. Den första gången var på våren 1984, tillsammans med personen på bilden och ägaren till tavlan, också ytterligare två killar. Vi var i Ängratörn ca 4-5 dagar och det var magiskt. Har man varit och bott i Ängratörn så vet man att det är nått speciellt med den där spisen och jag tycker att du har lyckats med att fånga det på denna målning Stefan.
Mvh Anders Fanden.
Tack så mycket Anders! Denna tavla är en bland ytterst få som jag gjort en skiss till innan jag börjat. Det var på sommaren 1989, vår vän som syns på tavlan och jag själv var i Ängratörn en hel vecka. Under ett par dar var även vår gemensamme väns pappa där.
RaderaI Uppsala satte jag sen igång med tavlan i början av 1990, på en duk gjord av ett gammalt lakan. Först gjorde jag den i mycket mer naturtrogna färger, och spisen var helt enkelt svart. Men jag var väldigt influerad av Matisse under den här tiden + att det börjat gå in att min färgblindhet gjorde att jag aldrig skulle kunna måla som flera av dom konstnärer jag beundrade. Jag tänkte att jag lika gärna kunde använda färger lite som jag ville och målade då över allt det svarta med (mestadels) rött. Sist jag såg tavlan hemma hos Svante vände jag på den och då syns tydligt allt det svarta som ligger under färgerna.
Ja, den spisen är väldigt speciell, kanske för att den under många år var skillnaden mellan liv och död för dom som bodde där. Fungerade inte den på vintern, ja då gick det inte att bo där helt enkelt. Det blev lika kallt som ute och det gick inte att laga mat. Det gläder mej att du tycker att jag lyckats att fånga spisens själ...
Tack för ditt fina svar och insiderinformationen om tavlan och tavlans tillkomst. Det är precis som du skriver Stefan, spisen i Ängratörn kan vara helt avgörande för överlevnaden. Jag kommer att återvända till den dörr som du så fint, och troligen helt ovetande, öppnade upp för mig. Jag kommer dock berätta denna anekdot i kommentarsfältet på en annan tidig och mycket mästerligt vacker tavla, och den tavla jag syftar på är porträttmålningen på "Ferna". Det är nämligen så att jag, Ferna, din vän som står framför spisen, samt ytterligare två personer besökte Ängratörn 1984 i slutet av oktober och från detta kylslagna Ängratörnsbesök finns det en fin anekdot om spisen, som förtjänar att berättas.
SvaraRaderaMvh Anders Fanden.
Det ser jag verkligen fram emot! Nånstans i bakhuvudet ringer en klocka om denna episod.... Pappan till mannen på bilden tillbringade ju f ö flera månader ensam i stugan en vinter i slutet av 70-talet. Han berättade att han fick först stänga in sej i inre rummet med den lilla kaminen som finns där, elda varannan timme i ca ett halvt dygn. Sedan kunde han öppna dörren till stora rummet och börja elda där. Hela dagarna bestod sen av eldning, matlagning och diskning. En gång i veckan tog han skidorna ner till Lassekrog och tog en dusch!
Radera