Ett enastående bra porträtt på "Ferna", helt fantastiskt bra måste jag säga. Jag träffade Ferna för första gången 1984. Vi hade några gemensamma vänner. Den andra gången jag träffade Färna var i slutet av oktober 1984, när bilresan gick av stapeln i riktning mot Ängratörn. Det var kallt, riktigt kallt och isen hade lagt sig på sjön vid Ängratörn, dock endast vattnet som var beläget ett 20-tal meter från strandkanten. Vi var ett sällskap på fem unga grabbar och under den första dagen roade vi oss med att hugga i sjöisen med yxor. Mycket trevligt och rogivande. Akustiken för denna aktivitet var ypperligt bra och så höll den uppe värmen.
Vi åt en härlig middag på kvällen med vita bönor, burkmajs och korv (minns ej om det vara mamma scans falukorv eller den mytomspunna färillakorven) och middagen tillagade givetvis på den vedeldade köksspisen. Trötta och mätta somnade vi. Mitt på natten hördes det ett rasslade oväsen i regionen borta vid spisen. Det höll bara på i max 10 minuter, så vi somnade om.
När jag vaknar på morgonen ser jag att Färna står framåtböjd vid spisen och att han är i färd med att få igång en eld. Då brister Färna helt plötsligt ut i ett rungande gapskrattstjut, varpå hela sällskapet skyndar sig upp ur sängarna, för att se vad det är som är så roligt?
Sent på kvällen hällde nån upp lite diskvatten i den stora kastrullen på spisen, så att inte matresterna skulle torka in. Men vad var det då som hade hänt i denna gryta? I botten på det frysta diskvattnet i kastrullen låg det två stycken drunknade och ihjälfrusna skogsmöss. Det var helt enkelt dessa skogsmöss som förde ett herrans liv under nattens sena timme. Det kan bli kallt, riktigt kallt på natten i det idylliskt belägna huset vid Ängratörn.
Tack så mycket Anders och tack för denna härliga historia! Vi som känner "Färna" kan lätt föreställa oss volymen på det där skrattet, ytterst få personer i världen kan skratta så genomträngande och hjärtligt som herr Färnlöf!
Jag kan kontra med en annan fin historia, eftersom preskriptionstiden torde ha uppnåtts för länge sen. I slutet av den tid vi var där ofta fick nån tyvärr för sej att göra stugan mer till ett museum över Albert Viksten än ett levande hus. Således, en gång när vi kom dit hade ALLT, minsta lilla penna, fått ett liten lapp med ett nummer. Till saken hör att en person vi båda känner hade haft med sej ett visst föremål sommaren innan, en majspipa som användes för att....ja....hm... Den hade han alltså glömt kvar i stugan och inte tänkt mer på saken - nu stod den prydligt på skrivbordet bredvid Albert Vikstens kvarlämnade saker, numrerad och inlagd i registret! Kanske står den kvar där än idag!
Ett enastående bra porträtt på "Ferna", helt fantastiskt bra måste jag säga. Jag träffade Ferna för första gången 1984. Vi hade några gemensamma vänner. Den andra gången jag träffade Färna var i slutet av oktober 1984, när bilresan gick av stapeln i riktning mot Ängratörn. Det var kallt, riktigt kallt och isen hade lagt sig på sjön vid Ängratörn, dock endast vattnet som var beläget ett 20-tal meter från strandkanten. Vi var ett sällskap på fem unga grabbar och under den första dagen roade vi oss med att hugga i sjöisen med yxor. Mycket trevligt och rogivande. Akustiken för denna aktivitet var ypperligt bra och så höll den uppe värmen.
SvaraRaderaVi åt en härlig middag på kvällen med vita bönor, burkmajs och korv (minns ej om det vara mamma scans falukorv eller den mytomspunna färillakorven) och middagen tillagade givetvis på den vedeldade köksspisen. Trötta och mätta somnade vi. Mitt på natten hördes det ett rasslade oväsen i regionen borta vid spisen. Det höll bara på i max 10 minuter, så vi somnade om.
När jag vaknar på morgonen ser jag att Färna står framåtböjd vid spisen och att han är i färd med att få igång en eld. Då brister Färna helt plötsligt ut i ett rungande gapskrattstjut, varpå hela sällskapet skyndar sig upp ur sängarna, för att se vad det är som är så roligt?
Sent på kvällen hällde nån upp lite diskvatten i den stora kastrullen på spisen, så att inte matresterna skulle torka in. Men vad var det då som hade hänt i denna gryta? I botten på det frysta diskvattnet i kastrullen låg det två stycken drunknade och ihjälfrusna skogsmöss. Det var helt enkelt dessa skogsmöss som förde ett herrans liv under nattens sena timme. Det kan bli kallt, riktigt kallt på natten i det idylliskt belägna huset vid Ängratörn.
Mvh Anders Fanden.
Tack så mycket Anders och tack för denna härliga historia! Vi som känner "Färna" kan lätt föreställa oss volymen på det där skrattet, ytterst få personer i världen kan skratta så genomträngande och hjärtligt som herr Färnlöf!
RaderaJag kan kontra med en annan fin historia, eftersom preskriptionstiden torde ha uppnåtts för länge sen. I slutet av den tid vi var där ofta fick nån tyvärr för sej att göra stugan mer till ett museum över Albert Viksten än ett levande hus. Således, en gång när vi kom dit hade ALLT, minsta lilla penna, fått ett liten lapp med ett nummer. Till saken hör att en person vi båda känner hade haft med sej ett visst föremål sommaren innan, en majspipa som användes för att....ja....hm... Den hade han alltså glömt kvar i stugan och inte tänkt mer på saken - nu stod den prydligt på skrivbordet bredvid Albert Vikstens kvarlämnade saker, numrerad och inlagd i registret! Kanske står den kvar där än idag!